Hur är man en bra tränare? Hur fortsätter man att utveckla både sig själv, laget man arbetar med och alla de individer laget innehåller? Samuel Thorell grottar i dag ner sig i ett antal svåra frågor som rör tränarskap.
Det var närmare 18 månader sedan jag för första gången läste om hur engelska fotbollsförbundet (FA) arbetade på att få fram en ny typ av tränare (främst) på ungdomssidan. Där man i akademierna förr var ”peka med hela armen/gör som jag säger-tränare” skulle man nu bli mer pedagogisk och vara ”arm över axeln/låt spelarna utforska fram lösningarna-tränare”.
”Let the game be the teacher” var en av FAs nya käpphästar. Les Howie, då FAs ”Director of coaching” sa;
”Man ska snarare tänka att man utbildar nästa generations tränare än nästa generations spelare.”
Inga revolutionerande nyheter förstås. Ett liknande tillvägagångssätt är sedan länge redan etablerat både här och i många andra länder. Men hur som helst…
När artikeln var färdigläst tänkte jag inte mer på det, förrän när jag här om veckan såg att samma ämne var uppe på tapeten igen, vilket fick mig att börja fundera på både ämnet i sig och ledarskapet som tränare i stort. Bör tränaren ta ett steg tillbaka för att låta spelarna hitta sina egna lösningar? Är den traditionella mer dominanta tränaren något fotbollsförbunden bör arbeta bort?
Nej, det går förstås inte att gå till några ytterligheter åt något håll. En ledare som förväntar sig kunna styra precis varje rörelse hos sina spelare för att sedan dela ut en hårtork åt den som misslyckas är givetvis lika illa som en som sätter upp ett par övningar, lutar sig tillbaka och förväntar sig att spelarna ska lösa allt själva. Jag tror att man måste sträva efter att hitta balansen mellan de båda typerna, vilket väl i och för sig är alldeles uppenbart. Framförallt tror jag att man behöver arbeta på att bli medveten om sina egna styrkor och svagheter i ledarrollen. Gör det du är bra på. Det du är mindre bra på måste du antingen utveckla dina kunskaper och färdigheter i, eller delegera till någon som kan det bättre än du själv. Ta Sir Alex Ferguson till exempel, han bemästrade den konsten. Även om jag precis som många andra motståndares supportrar, har irriterat mig på honom under årens gång så kan man inte annat än beundra honom för hur han delegerade ansvar till sin stab (Carlos Queiroz, Mike Phelan, Rene Meulensteen osv). Trots alla framgångar prestigelös, stort!
En minst lika viktig del är att lära känna sina spelares behov för att kunna utveckla olika metoder av lärande/coachande. Oavsett om spelaren behöver ”guidad upptäckt”, kommandon eller reciprok (ömsesidig) undervisning, så bör tränarstaben kunna tillgodose den enskilda spelarens behov för att i längden få ut maximal kapacitet av truppen. För att utveckla ett sådant mångsidigt ledarsätt krävs det såklart en stab där man arbetar som ett team snarare än som enskilda tränare, vilket jag tycker att vi har börjat bygga upp riktigt fint hos oss i Gerdsken. Även det här kan låta självklart, men alla som har varit ledare, spelare, styrelsemedlemmar eller liknande i ett antal år vet att så inte alltid är fallet. Vad det i min värld handlar om är att man tillsammans, oavsett roll underkastar sig lagets välmående och utveckling genom att bygga upp tillit och ömsesidig respekt för varandra och för varandras roller inom föreningen.
Där är min personliga favorittränare Mauricio Pochettino beundransvärd (där är jag kanske visserligen färgad men…). Efter att ha läst såväl krönikor från hans spelare som Guillem Balagues ”Brave new world – inside Pochettinos Spurs”, slås man av hur stor vikt och mycket tid han lägger ned på varje individ kring och i laget. Ödmjuk, respektfull men också hänsynslös mot den som inte underkastar sig laget (inte helt olikt tidigare nämnda Ferguson i det avseendet).
Lägg där till viljan att alltid vilja utvecklas, utforska, utbilda och utbildas (likt Pep Guardiola för att dra till med ett annat exempel). Om man som tränare alltid är hungrig efter att lära mer, upptäcka mer och utveckla mer, kommer förhoppningsvis den ivern också genomsyra laget.
Man skulle kunna fortsätta rabbla upp punkter i oändlighet, men det är väl hög tid att runda av. Minns inte vem som sa det (Tom Prahl?) men i och med att fotbollen och ledarrollen hela tiden utvecklas blir man blir aldrig fullärd som tränare, man får bara se till att vara en bättre tränare idag än vad man var igår.
Tack för denna gång!
FAKTA SAMUEL THORELL
Födelseår: 1987.
Familj: Fru Daniella, två döttrar och två söner.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Örgryte IS, Gais, Jitex, BK Spark, Gerdskens BK.
Lokal favoritklubb: Gerdskens BK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Assisterande tränare Gerdskens BK.
Klok den där! ??
Man försöker i alla fall! 🙂