Moa Jarl skriver i dag om hennes erfarenheter från de senaste veckorna och hur hon beundrar de som krigat sig tillbaka från svåra skador.
Nu har precis halva försäsongen gått och för vissa kan detta kännas som världens lättnad. Man känner sig både starkare och mer uthållig än tidigare, dagarna blir längre, och vädret blir förhoppningsvis lite bättre. Vardagen känns helt enkelt roligare när man börjar närma sig träningsmatcher och våren smyger sig på.
Men efter flera år av att få vara skadefri och lyckligt ovetande om hur det känns när man inte får snöra på sig skorna, så har känslan nu varit en helt annan.
Att vara skadad är en fotbollsspelares mardröm. Det finns så många orosmoment i att vara skadad och inte veta när exakt man kan vara tillbaka. Det är lätt att bli fixerad kring besked man får om ens rehabtid “det skall kännas bättre om x veckor”, så man går och ständigt känner på skadan och undrar “är det lite bättre idag än igår?” Känslan och skadan är konstant med en; under en arbetsdag, på kvällen innan man ska gå och lägga sig, ja, jag skulle vilja påstå näst intill hela tiden. Detta är väl min erfarenhet kring att vara skadad, men jag tror att det finns en viss igenkänningsfaktor för de flesta fotbollsspelare och idrottsutövare.
Det som gör att det känns extra jobbigt när man utövar just en lagidrott och man måste avstå alla träningar man sett fram emot är att träningarna fortfarande genomförs. Utifrån ens egna perspektiv så stannar ju vardagen och fotbollslivet upp på obestämd tid, men för resten av laget så pågår det för fullt. Det blir en mental prövning att fortsätta heja, peppa, och vara med i laget, men nu i en helt annan roll utanför planen. Jag har insett under några veckors rehabande att det är den utmaningen man skall ta sig an, PLUS sin skada. Man vill vara närvarande på samma sätt men ibland känner man sig så långt borta trots att man sitter där i omklädningsrummet med alla andra. Skillnaden är att de ska ut på fotbollsplan, en annan ska till gymmet.
Nu låter kanske detta hur deppigt som helst och det var väl inte meningen, men de senaste veckorna när jag varit vid sidan av har jag fått mig en och annan tankeställare. Jag har sådan respekt för alla som gått igenom långa perioder av skador, jag pratar år, och kommer tillbaka starkare än någonsin. Den mentala prövningen man har tagit sig igenom är beundransvärd. Jag har en närstående vän som har gått igenom långa perioder av skador där hon tvingats missa flera år av fotbollsspelande i ung som vuxen ålder. Trots detta tog hon sig till Elitettan och blev en stabil spelare där. Hon har idag den coolaste inställningen av alla jag känner, och även om hon lagt skorna på hyllan, så har hon byggt upp förmågan att tackla allt som kommer i hennes väg.
För mig personligen, så har jag förhoppningsvis en skada som inte skall hindra mig i så många veckor till. Trots detta så har vardagen varit upp och ner. Jag insåg någonstans att den största svårigheten var att acceptera att det inte blev som man förväntat sig. Jag tror att det är just här man kan lära sig mycket om sig själv och sin egen utveckling. Eftersom man ställer högst krav på sig själv, så ser man bara träningstimmarna man missar, inte tiden man utnyttjar för att lära sig någonting nytt.
Jag fick ett råd av en vis person häromdagen: förvänta dig inget, ta emot allt.
Födelseår: 1993.
Familj: Mamma, pappa, bror, syster.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Alingsås KIK, Sollebrunn, Qviding, UNCW (College), Holmalund, AFC.
