Johan Hindgård är årets femte och sista gästskribent här på lokalfotboll.se/0322. I sitt första inlägg skriver han bland annat om sin roll i Gerdskens BK och om Östadkulles färska nyförvärv.
Till skillnad från mina gästskribentskollegor här på lokalfotboll.se/0322 har jag inga större meriter som fotbollsspelare. Jag har faktiskt aldrig varit något vidare bra på fotboll. Som barn var jag liten till växten och hyfsat snabb, men jag var bollrädd och saknade den verkliga passionen för sporten. Jag hade nog aldrig någon dröm om att bli fotbollsproffs vilket gjorde att jag heller inte var så intresserad av att träna och bli bättre. Det var tillhörigheten som var det viktigaste och den där pirrande känslan att ta på sig matchstället som ju var så mycket finare än de vanliga träningskläderna.
Jag minns så tydligt dagen jag fyllde sju år. Det var en lördag eller söndag och vi skulle spela match. Vi hade inga bestämda nummer utan tränaren brukade lägga fram matchstället på bänkarna i omklädningsrummet och så valde man i den turordning man kom till samlingen. Den dagen hade jag ett enda fokus inför matchen. Jag var tvungen att be pappa köra mig tidigt till samlingen, långt före alla andra, och när tränaren äntligen plockade fram matchkläderna rusade jag fram och nöp tröja nummer sju. Logiken var glasklar, det var ju min sjunde födelsedag och då skulle jag baske mig spela i tröja nummer sju. Hur matchen gick har jag ingen aning om idag.
När jag kom till GBK 2013 fanns redan min vän Jimmy Andersson på plats i ledarstaben. Inspirerad av Marcus Allbäck i landslaget hade han valt att ge sig själv titeln PM (Players Manager) istället för det mera traditionella ”lagledare”. När jag anslöt fick jag snabbt smeknamnet ”PM2”. Min roll i GBK är att hjälpa till med kringuppgifterna runt laget. Det kan handla om att kona upp planer på träningar, flytta mål och hämta bortskjutna bollar. I samband med match handlar det om att administrera spelartruppen på förbundets hemsida, fylla på vattenflaskorna, plocka fram matchkläder och sedan tycker jag att det är kul att twittra under matcherna. Men den mest betydelsefulla uppgifter tror jag ändå är kontakten med spelarna. Att snacka lite med dem, skämta lite, pusha på träning, peppa inför match, berömma när det förtjänas och stöttas när det behövs.
I en trupp på 30 spelare kan det vara svårt för tränaren att se alla spelare varje gång och då är det nog betydelsefullt att det finns flera personer som kan få spelarna att känna sig sedda och uppskattade. För egen del är det en stor glädje att kliva in i omklädningsrummet på Gerdskenvallen oavsett om det är en gång i veckan eller fjärde gången samma vecka. Känslan av tillhörighet är omedelbar när man möts av glada tillrop från spelarna eller någon snabb gliring för sen ankomst. Jag tror att det är känslan av tillhörighet som driver oss och förenar oss, spelare och ledare.
En av de främsta när det kom till att få mig att känna mig välkommen i klubben var vår förre lagkapten Robin Liljedahl. Robin är ett gott föredöme för alla killar och tjejer som ägnar sig åt lagidrott. Han är en pådrivare som alltid ger sitt bästa. Samtidigt är han lättsinnig och social. Han har inför denna säsong valt att gå till Östadkulle. Ett beslut som jag har stor förståelse för då det under förra säsongen inte blev så mycket speltid som han kanske hade hoppats på. Försäsongen präglades av rehab efter en operation och en längre resa till USA under våren gjorde att ett nytt mittbackspar formades (ett formidabelt sådant). Robin fick finna sig i att vara tredjevalet som mittback och ibland agera högerback. Trots det hörde man aldrig något klagomål eller gnäll. Istället krigade han på som vanligt varje träning och bidrog med samma goda stämning i omklädningsrummet. Utan att förringa våra kvarvarande spelare och deras goda kvaliteter som spelare och ledartyper så vill jag ändå gratulera Östadkulle till detta nyförvärv.
/ Johan Hindgård, ”PM2” i Gerdskens BK
Kan bara hålla med, du gör ett riktig bra jobb Hinken!