ANNONS:
ANNONS:

”De små sakerna gör den stora skillnaden”

Malin Rosén skriver i dag om sina tankar på hur ledare kan jobba för att behålla så många ungdomar inom fotbollen som möjligt.

Häromveckan var jag nere på Noltorpsvallen och kollade när KIK:s flickor födda 2013 spelade sin första match någonsin. Det var ren och skär fotbollsglädje rakt igenom, positiva och peppande föräldrar och ledare. Precis som det ska vara och måste få fortsätta att vara även när barnen blir äldre.

 

Vi har dock ett problem inom svensk fotboll idag; statistiken talar om att det är alldeles för många killar och tjejer som slutar att spela redan i 10-12 års åldern. Detta gäller i sanningens namn inte bara fotbollen utan även för många andra idrotter. Orsakerna till detta är säkerligen flera. Både yttre påverkan, alltså samhällsfaktorer som kanske är svåra att komma åt, men även inre påverkan, sådant som vi ledare och föräldrar är med och styr över. Barn- och ungdomsledare lägger varje vecka oräkneliga ideella timmar av sin tid och det är ovärderligt, men vi måste ändå diskutera och fundera på hur vi får fler barn och ungdomar att vara kvar inom fotbollen. Ibland tror jag att det är de små sakerna man gör som ledare som gör den stora skillnaden.

 

För några år sedan ringde Affe Hedlund (för många känd som SISU-Affe) från Wårgårda IBK till mig. Han undrade om jag ville delta på ett ledarmöte som de skulle ha. WIBK hade likt många andra idrottsklubbar problem med att de tappade många killar och tjejer i en viss ålder.

 

– Du kan väl bara berätta lite om hur ni har jobbat med era 02/03-tjejer, vad ni har gjort rent praktiskt eftersom ni fortfarande är så många?

 

Vid den tiden var tjejerna 14-15 år och vi var fortfarande en väldigt stor grupp. Jag gav honom ett svävande svar:

 

– Nja, jag vet inte vad jag skulle säga. Vi har inte gjort något särskilt, bara helt vanliga saker.

 

– Ja, men kom och berätta lite om de vanliga sakerna då, sa han.

 

Efter viss tvekan tackade jag ja men kände mig minst sagt obekväm av tanken på att stå inför en ledargrupp. Vad skulle jag egentligen säga? Jag var helt enkelt tvungen att göra som man gjorde när man gick i skolan – jag kollade facit.

 

Sagt och gjort, nästa träning gav jag tjejerna varsitt papper och penna. De fick sitta en och en och svara på frågan: Varför tror du att vi fortfarande är så många i vårt lag?

 

Jag har fortfarande kvar de där lapparna. På vissa står det två korta meningar medan andra är långa uppsatser. Oavsett längden på svaren så har alla egentligen kommit fram till samma slutsatser. De beskrev glädjen i laget och hur det alltid var roligt att komma till träningen. De skrev om tryggheten och hur de alltid kände sig sedda av oss ledare. Att det aldrig var någon lagkamrat eller ledare som klagade eller skällde om man gjorde ett misstag och att det alltid var någon som tröstade om man var ledsen. De skrev om den fina gemenskapen, och hur de trodde att den förmodligen berodde på alla de saker vi gjort utanför fotbollen. Allt från småsaker som att fika efter träningen till att åka på träningsläger till Holland för att se på EM. De lyfte fram samtalen och samlingarna vi haft där vi pratat om andra saker än fotboll samt alla aktiviteter och övernattningsläger vi varit på och cuper vi spelat. De skrev om vikten av att känna att man utvecklas som fotbollsspelare och att det var bra och varierande träningar.

 

Med andra ord inte någon raketforskning utan fokus på glädje, gemenskap, trygghet och utveckling. Det låter kanske klyschigt och förenklat men jag tror det ligger mycket i det där begreppen. Vi måste bara förstå att de hör ihop. Vi kan inte bara fokusera på en av sakerna och glömma det andra. Till exempel så är det oerhört viktigt att vi har välutbildade fotbollstränare som lägger stort fokus på utbildning, men om barnen inte samtidigt känner sig trygga och sedda så spelar det liksom ingen roll hur bra träningarna är och detsamma gäller ju även om det är motsatta förhållanden. Det spelar ingen roll hur bra gemenskapen är om träningarna är värdelösa och man inte utvecklas som fotbollsspelare. Eller om glädjen uteblir, hur många stannar kvar då? Det här är givetvis inte bara viktigt för våra yngre spelare. I min värld är det uppenbart att det gäller hela fotbollslivet. Ibland undrar jag hur många unga spelare i junior- och senioråldern vi tappar för tidigt på grund av dåligt ledarskap.

 

Sedan finns det ett annat problem inom dagens barn- och ungdomsfotboll och kanske är det detta som får de flesta att sluta i för tidig ålder. 12-åringar som känner sig dåliga. Som aldrig får starta en match. Som alltid får mindre speltid än andra. Som inte känner sig sedda av tränarna. Det är klart att risken finns att de tröttnar. När barn och ungdomar slutar att spela fotboll för tidigt på grund av att tränarna är för stora vinnarskallar och inte kan skilja mellan barn- och seniorverksamhet är det sorgligt, sett ur många olika aspekter. En är givetvis att ingen kan säga hur duktig den där 12-åringen som slutade för att den kände sig dålig kunde ha blivit. Ingen vet heller om just den 12-åringen skulle ha blivit en eldsjäl i klubben. Kanske skulle hen ha blivit drivande i styrelsen eller en fantastisk ungdomsledare.

 

Det är ingen som har en aning om hur mycket kommande engagemang vi tappar i vår förening när en spelare väljer att sluta. Men det mest sorgliga är såklart att barn behöver röra på sig. Barn mår bra av lagidrott och det sociala sammanhang det ger och vad blir konsekvenserna för individen och samhället när vi inom idrottsklubbarna inte lyckas med vårt uppdrag?

 

Jag tror också att det är enormt viktigt att vi lägger krut på att vara många i tidiga år. Att vi välkomnar alla och lägger energi på att få med så många som möjligt. Förr eller senare kommer några att sluta och ju fler vi är från början desto större är chansen att vi får ihop till rena ålderslag när de blir äldre.

 

Om vi vill bryta trenden med att barn och ungdomar slutar spela fotboll i för unga år behövs säkerligen en mängd olika åtgärder men kanske är den allra viktigaste utmaningen för oss ledare att få alla barn att känna sig duktiga, sedda och delaktiga. Att få dem att känna glädje, gemenskap, trygghet och utveckling eller som en av tjejerna så enkelt och fint beskrev det: “Fotbollen, en plats man trivs på”.

 

FAKTA MALIN ROSÈN
Födelseår: 1973.
Familj: Gift med Ola, barnen Ville 17, Tindra 17 och Isak 13.
Bor: Alingsås, vid Gerdsken.
Klubbar i karriären: Flickfotboll i Floda BoIF och ledare i Alingsås KIK. Så ingen jättelång meritlista ?
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Ledare U-laget i Alingsås KIK.

3 svar på ””De små sakerna gör den stora skillnaden””

  1. Härlig text som vanligt Malin. Frågan om att behålla spelare och ledare så länge upp i åldrarna som möjligt bör vara prio för alla föreningar.

    Svara

Lämna en kommentar