Hanna Cervin är tillbaka med en ny text. I dag om hennes öden och äventyr i Kycklingcupen med Långareds BoIS.
Försäsong är lika med hatkärlek i den renaste form. Det tog några träningar innan bolltouchen var på plats men nu har jag med mina sprillans nya skor börjat komma in i rytmen.
Den kalla vinterkylan viner med vinden över planen, ingen känsel i tårna, törstkänslan försvinner och energin tar fort slut. Även om känslan under själva träningspasset är tung är känslan efter träningen värd varenda intervall.
Det blev ingen inomhussäsong det här året på grund av “rådande omständigheter”. Det gjorde mig inte så mycket då jag på senare tid inte tycker futsal är särskilt roligt. Det passar inte min spelstil. När jag var yngre och smidigare älskade jag däremot inomhusfotboll. Det var på den tiden då den färgglada sörjan till dryck vid namn “Slush Puppie” fortfarande var socialt accepterad.
För en liten tjej från landet var den årliga Kycklingcupen “The big happening”. Visst är det något speciellt med sporthallar tidigt på morgonen? En vilande förväntan och spänning innan hallen fylls med spelare och publik. Att stiga in i Nolhagahallen, tidigt, dagen då Kycklingcupen skulle gå av stapeln var som att stiga in i en oas av klordoft och nybryggt kaffe. För er som inte varit i Nolhagahallen så är det en simhall i samma byggnad.
Sportbagen var packad redan kvällen innan och där i fanns bland annat mina blå Adidas handball spezial som var ”it” skorna back in the days. På morgonen i bilen på väg in till ”stan” (Alingsås) höll jag på att gå upp i atomer av förväntan. Jag minns hur jag visualiserade att stå där i finalen innan matchstart, uppradad tillsammans med mitt lag, få ta ett kliv fram och vinka till publiken när sekretariatet ropade upp ens namn i högtalarna.
På den tiden var det inte futsalregler som gällde utan man spelade enligt five-a-side. Fanns det något mer nervkittlande än när en final skulle avgöras på sudden death? Två utespelare och en målvakt. Ofta brukade målvakten bytas ut mot en utespelare så laget kunde anfalla med tre spelare. Annat än de numera rätt sterila futsalreglerna, enligt eget tycke.
Tidigt fick jag lära mig att ta en förlust, jag är inte fostrad i ett lag där vinna matcher hörde till vardagen. Laget bestod av en milt sagt salig blandning av kvalité, intresse och passion. När jag blickar tillbaka så får det mig att med värme tänka – “Vi var verkligen en brokig samling fotbollsspelare”. Detta var en tid då jag mer eller mindre sov med min fotboll, jag spelade fotboll varje ledig stund och varje rast spenderades på Långaredskolas grusplan.
För mitt lag (Långared BoIS) blev det aldrig någon grillad kyckling, eller final heller för den delen. Tidigt lärde jag mig att ta en förlust. Var jag bra på det? Nja. Har jag blivit bättre på det? Tveksamt.
FAKTA HANNA CERVIN
Födelseår: 1994.
Familj: Mamma, pappa, syster.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Långared BoIS, Vårgårda IK, Holmalund IF, Hemsjö IF.
Lokal favoritklubb: Hemsjö IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Hemsjö IF.
