Nu återstår endast två gästinlägg för det här året. I dag är det Elin Johansson som bjuder på sitt sista, och det blir fokus på Holmalunds säsong som slutade med avancemang till Elitettan.
Phu! Ännu en säsong är över och oj vilken säsong det blev. Jag tror aldrig jag varit med om ett så rafflande slut men aldrig har jag upplevt sådan lycka. I detta, som blir mitt sista inlägg på lokalfotboll.se/0322, kommer jag skriva om den extrema berg- och dalbana som vi i Holmalunds IF damlag har upplevt de senaste veckorna.
Vi börjar med serieavslutningen. Utgångsläget vi hade var att vi ledde serien med 3 poäng över Rössö men vi hade avsevärt mycket sämre målskillnad och det gjorde att vi var tvungna att ta poäng mot Skepplanda i sista matchen för att hålla Rössö bakom oss, förutsatt att de vinner sin match mot Sil. Sett ur vår synpunkt fanns det inte på kartan att vi skulle tappa det här. Dagen kom och alla var sådär nervösa och förväntansfulla och kunde inte sluta le, det kunde bli en riktigt bra dag. Och vilken bra dag det blev, vi fullkomligt krossade Skepplanda med 6-0 och äntligen fick vi jubla med guldhattar på huvudet då seriesegern var vår!
Målet denna säsongen har hela tiden varit “Guldet ska hem” som Prodér har sagt minst 511 gånger varje träning och match för att peppa oss och att vi faktiskt lyckas vinna division 1 med ett såpass ungt lag är helt sjukt och även när jag skriver detta tycker jag det är smått otroligt… Men Holmalunds IF vill alltid ha mer och mer skulle det verkligen komma…
En vecka senare så sitter vi på bussen upp till Nyköping då vi ska kvala upp till Elitettan. På denna resan känns alla mer fokuserade snarare än nervösa, vi hade klarat vårt mål och vinst i kvalet skulle bara vara bonus, en väldigt bra bonus, men ändå. Framförallt kände vi nog att pressen på oss inte var lika stor som den varit under serien. Matchen drar igång och det är fullständigt kaos på planen. Vi ligger fel i positionerna, vi går inte in i närkamper och lyckas inte bygga mycket till spel alls. Tankarna om att det kunde bli en jobbig eftermiddag började komma men samtidigt vet vi att pushar vi bara varandra så kan vi rycka upp oss och rätta till felen. Det är precis vad vi gör och sakta men säkert tar vi över mer boll och sen kommer det förlösande 1-0 målet som Olivia gör, vilken lättnad och lycka! Det första målet är otroligt viktigt och att vi sen lyckas göra 2-0 i första halvlekens sista minut gör att vi går in i paus med energi och man vill bara fortsätta spela. I halvtid pratar vi om att fortsätta trycka och att luckor kommer komma då Nyköping måste komma upp i planen för att göra mål. När andra halvlek startar får vi bästa tänkbara start då vi gör mål i andra minuten och man känner att Nyköpingsspelarna börjar hänga med huvudet. Återigen är vi i Holmalund inte nöjda för vi ska få in ett fjärde mål också innan domaren blåser av matchen.
Lycka, det är det enda ordet jag kan använda för att förklara känslan just då. Hur i hela världen lyckades vi vinna första kvalmatchen med 4-0?! Och då var Nyköping verkligen inget dåligt lag, snarare tvärtom var de det bästa laget vi mött under året, Kopparberg borträknat. Att ha 4-0 i utgångsläge är en dröm men det är viktigt att inte utgå från att segern redan är klar för fotboll är fotboll och allt kan hända…
Så var det dags för den avgörande matchen, den matchen som vi tränat 220 gånger för och som betydde så mycket för varje individuell spelare i laget men även för tränare och alla runtomkring. Inramningen var fantastisk, bra väder, taggande musik och framförallt en publiksiffra vi bara kunnat drömma om, 610 stycken. Att så många personer visade sitt stöd till oss värmde verkligen och taggade oss bara ännu mer till att göra en bra match. Men då skulle nerverna ta över…
Vi börjar även denna match med totalt kaos och att Ronia blir utvisad efter 5 minuter gör inte saken bättre men det enda vi kan göra är att fortsätta springa och visa att Holmalund aldrig ger sig! Nyköping gör både 1-0 och 2-0 ganska tidigt och när de även gör 3-0 med hela 30 minuter kvar tänkte nog många i publiken att nu är det kört. Jag tänkte annorlunda. ALDRIG i hela mitt liv att vi skulle tappa det här. Har jag sprungit Prodérs 32 intervallöpningar på en träning, lagt så mycket tid på att åka till och från träningar och vunnit en hel serie så tänker jag verkligen inte vika ner mig. Jag kände att så länge vi lyckas peppa igång laget så kommer vi lösa det här för jag vet att alla tänker precis som jag i detta läget. Då kommer vändningen. Nyköping får även de en utvisning efter 2 gula och vi gör 3-1 kort efter och glädjen är total och vi får så enormt mycket kraft av det målet och för mig kändes det redan där klart. Vi gjorde även 3-2 men det spelade nästan ingen roll för jag förstod vad som skulle hända och när domaren blåser i pipan och det är klart så vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag är så lycklig. Holmalunds damlag har gått upp i Elitettan.
Det är så stort, det vi har lyckats med. Jag kan själv inte förstå det och jag får det säkert att låta som att vi har vunnit VM-guld men för mig är detta det största jag har gjort som fotbollsspelare och att lyckas ta ett steg till är hela tiden mitt personliga mål. Och att då få göra det tillsammans med detta laget är helt fantastiskt. För det vill jag tacka er, ni är helt otroliga.
Jag vill även ta chansen att i mitt sista inlägg tacka några personer.
Göran Edvardsson för att du alltid ställer upp för oss oavsett vad vi önskar, du är en klippa och du ska veta att vi är bara så tacksamma för allt du gör!
Inger Nolvall Stenseke för allt jobb du gör kring laget med att fixa med allt från försäljning av Alingsåskort till att anordna en riktigt bra guldfest, du är en pärla!
Roger Hansson för att du är sådär härligt grinig och envis men som har ett Holmalundshjärta av rang som du alltid visar.
Gunilla Flogberg för att även du är där när vi behöver dig och även ser till att publiken inte behöver gå utan kaffe och korv.
Jag vill dessutom tacka Michael Rosén som i början av året la grunden till den vinsten vi nu står med och även Mikael Prodér och Robert Sjöqvist samt alla andra tränare kring laget för att ni tog er an uppdraget att fortsätta utveckla oss och att ni ledde oss till vinsten! Utan ert engagemang hade vi inte varit där vi är idag. Jag vill också tacka spelarna i Akademilaget som kämpar och vinner deras serie och som även hjälper oss i A-laget under både träningar och matcher, det är kul att se eran glädje på och utanför planen.
Till sist vill jag tacka all publik under året, alla twitterföljare och alla läsare som har följt mig men även Holmalund i år och självklart ett stort tack till Jonas Mökander för att du gav mig chansen att få skriva och delge min syn på lokalfotbollen och allt var den står för, Tack!
