Martin Lund skriver i dag om tragedin som drabbade Fiorentinas lagkapten Davide Astori.
I förra texten jag skrev gick jag in väldigt mycket på att man skall tjäna sin klubb, värna om traditioner och att gräset inte alltid behöver vara grönare på andra sidan trädgården.
Den här gången däremot så kommer jag gå in på att det finns i slutändan viktigare saker än att man har röd, grön, svart, blå eller vit tröja på sig. Fotbollen är i grund och botten så mycket större än så.
Förrförra söndagen runt lunchtid skulle Genoa – Cagliari sparka igång på Stadio Luigi Ferraris. Matchen hann aldrig sparka igång innan stadion nåddes av nyheten att Fiorentinas lagkapten Davide Astori hade avlidit av ett hjärtproblem på ett hotellrum i Udine inför matchen mot Udinese. Astori hade tidigare i karriären representerat Cagliari. Spelare han spelat med var där i Genoa när beskedet kom ut via en skral ljudanläggning att deras vän tragiskt nog lämnat vår jord. Samtliga matcher som var kvar av omgång 27 i Serie A ställdes in.
En som har kniven mot strupen är Chelseas manager Antonio Conte. Chelsea som halkat efter något i Premier League-toppen hade en livsviktig match borta mot Manchester City samma söndag. Conte som basade över Gli Azzuri under perioden augusti -14 till juli -16 hade även han haft med Astori att göra i landslaget. När man då ser Conte i en intervju med gråten i halsen minuterna innan matchen skall börja på Ethiad Stadium, då är det svårt att inte dras med i sorgen.
Även fast avståndet är relativt långt mellan Herrljunga och Florens så spelar avståndet ingen roll vid dessa fruktansvärda situationer, man tar in det även här. Mitt hjärta slår för Giallorossi & under säsongen -14/15 så spelade Astori för Roma. Han stred på Stadio Olimpico när Lazio ledde derbyt med 2-0 i paus. När matchen var slut hade Francesco Totti gjort två mål och det slutade 2-2. Spelare som burit tröjan man gett sin själ till kommer alltid ha en sorts plats i ens hjärta, så även Davide Astori.
Spelarna i Fiorentina då? En så nära vän som helt plötsligt tas ifrån dem? Eller mamma, pappa och bröderna? Frun och deras 2 år gamla dotter? Vittoria kommer aldrig att få se sin pappa igen. Francesca kommer aldrig få se sin själsfrände igen. Och varken Anna, Renato, Marco eller Bruno kommer få se sin son och bror igen.
Riccardo Saponara som var lagkamrat med Astori i Viola skrev en oerhört fin text om sin vän efter tragedin. Jag tänkte ge er ett stycke av den.
”Kom tillbaka till Florens, de väntar ju på dig att du ska förlänga ditt kontrakt och vill förtydliga för dig om allt det bra och positiva du ger oss i vardagen. Kom ut ur det där jäkla hotellrummet nu, vi kommer ju att vänta på dig under morgondagens träning.
”Under livets gång så finns det människor som du känt i en evighet men aldrig haft nån relation till & sen finns det ”Davides” som värmer upp hela själen med ett enkelt ”-Välkommen till Florens, ”Ricky”. ”
”Vart du än befinner dig nu, sluta aldrig försvara vårt mål & fortsätt att led oss i rätt väg från din backposition. Åh min kapten, min kapten, för evigt min kapten”.
Det fina i allt det tragiska är att se hur en hel fotbollsvärld sluter samman. Fiorentina och Juventus har en minst sagt infekterad relation till varandra. Roberto Baggio bytte lila mot randigt under början av 90-talet. Samt den där scudetton -81/82 som möjligen skulle hamnat hos Viola istället för Den Gamla Damen.
När Juventus-spelarna med Gianluigi Buffon, Andrea Barzagli och Giorgio Cheillini i spetsen äntrar torget i Florens för att gå in i den mäktiga kyrkan Basilica di Santa Croce så står 7000 Fiorentina-supportrar bakom & applåderar dem. Fotbollen förenar människor till den allra finaste grad. Jag vill och tror att det kommer fortsätta så.
Ciao, Davide
