Tove Lorén är tillbaka med en ny text, bland annat om straffsparksduellen som aldrig tog slut.
Förra veckan gjorde vi i AFC vår sista grästräning, och i helgen spelade vi vår sista match hemma på Mjörnvallen för denna säsong. Vi har ett gäng hemmamatcher kvar, men de blir på konstgräs. Den som är gladast för det är nog vår Gunilla som antagligen fortfarande försöker få våra strumpor vita efter helgens något geggiga tillställning på vallen. Regn konstant i en vecka gjorde sitt för att planen redan innan avspark hade sina skönhetsfläckar om man säger så.
Men vad är väl mer naturligt än att det med hösten kommer regn, mörker och lite mer regn. Tur att det då fortfarande är säsong så att det finns lite fotboll runt om som lyser upp i höstmörkret. Vi har som sagt en bunt med matcher kvar, och det gäller väl de flesta lag som fick möjlighet att spela ”dubbelserie” i år.
Enkelserierna däremot börjar lida mot sitt slut, och jag har redan skrollat förbi lite guldhattar som smyger runt i ens flöde på sociala medier. Det finns inte mycket som slår känslan att efter ett år av slit kunna hoppa runt i ring med guldhattar på tillsammans med alla goa lagkamrater.
För de lag som snubblar på målsnöret gäller det istället att ladda om inför ett kval. Förhoppningvis finns det tillräckligt med motivation kvar för att göra det där sista lilla extra för att ta klivet upp i systemet. Jag har själv aldrig lirat något sådana matcher, men det finns en match som alltid kommer till minnet när det vankas kval.
Rångedala-Arentorp/Helås. Kval till division fem, hösten 2015. De spelade i en trelagsgrupp, och för att skilja lagen åt om de hade samma poäng osv, så hölls en straffsparksläggning innan avspark. Och med facit i hand vågar jag säga att varken Rångedala eller motståndarna hade lyckats ladda om riktigt ordentligt.
Jag antar att de flesta av er har koll på hur straffläggningen fungerar. Efter fem straffar vardera var ställningen lika, och gick då vidare till sudden-death straffar. Lagen lyckades där tajma sina mål och misslyckanden såpass bra att ALLA spelade i bägge lagen hade lagt var sin straff. Det ena laget hade en reservmålvakt på bänken som även han fick lägga en straff. Ställningen? Ja, den var fortfarande lika. Efter att domarna kliat sig i huvudet ett tag kom de fram till att det bara var att börja om, så vissa spelare fick en chans till. Vad resultatet skrev till är ett minne blott, 23 straffar var hann lagen slå innan Rångedala kunde titulera sig som straffsparksmästare. Det olidligt nervkittlande avgörandet hade dessutom fått båda lagen att stelna till, så för att skona både gubbavader och baksidor blev det en extra uppvärmning innan matchen kunde blåsas igång. Jag tror det resonerades kring att matchen ändå var så sen så att det inte gjorde något att den sköts på ytterligare tio minuter.
Att Rångedala sedan vann båda sina kvalmatcher och att straffarna således inte hade någon funktion, är en historia i sig.
Så med denna anekdot vill jag önska alla blivande kval-lag där ute ett stort lycka till. Kör hårt, och glöm för guds skull inte att träna lite på straffar innan det är dags för match!
FAKTA TOVE LORÈN
Födelseår: 1998.
Familj: Sambo, mor, far och bror.
Bor: Borås.
Klubbar i karriären: Borgstena IF, Bergdalens IK, Alingsås FC.
Lokal favoritklubb: AFC.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås FC.
Tror fortfarande det är ett rekord i straffsparksomgångar på en tävlingsmatch
Och även vi domare som va på plats var ju stela som pinnar efter dessa 41 min som det tog innan avgörandet. 😂😂