ANNONS:
ANNONS:

”Får mycket positiv energi tillbaka”

Julia Gillqvist är i dag tillbaka med en ny text. Den här gången fokuserar hon på det faktum att föreningsidrotten minskar i dagens samhälle.

För er som läste min första text förstod ni säkert att fotboll har en stor plats i mitt hjärta. När då kroppen säger emot känns det som en kniv körs in i det stackars hjärtat och vrids om. På samma sätt gör det så ont i nämnda hjärta när man gång efter annan läser om spelare som slutar, klubbar som lägger ner och att färre ungdomar sysslar med föreningsidrott.

Föreningsidrott kanske är en självklarhet för någon som jag som bokstavligen har vuxit upp med den. Såväl min mamma som mina systrar har alltid varit involverade i någon form av lagsport, men framför allt i innebandy och fotboll. Som majoriteten av läsarna vet är det bland det bästa som finns – sport och kompisar på ett och samma ställe! Dessutom är det, enligt mig, en viktig del av ens uppfostran. Man lär sig att fungera i ett lag, att ta hänsyn till andra, men också att göra sitt yttersta för både sig egen och sina lagkompisars skull.

Därför är det tråkigt att läsa alla rapporter om föreningsidrottens minskning, till vilket det säkerligen finns flera orsaker. En vild gissning är att det idag finns ett större utbud av fritidsintressen. Jag minns för några år sedan när min syster berättade att hennes son skulle på parkourträning. Då kände jag mig gammal, trots mina blotta 25-någonting år, när jag tänkte: ”vad är det för fel med vanlig, hederlig fotboll”. Som tur är spelar han fotboll nu. Men det är såklart bra med valmöjligheter och att det finns något för alla — istället för att man ska behöva spela fotboll bara för att alla andra gör det, även om man inte tycker att det är kul.

Något annat jag tror är en tungt vägande anledning är att vi som människor och samhälle har förändrats. Den rådande individualismen har gjort oss mer självcentrerade och vi prioriterar annorlunda. Vi tänker mer på oss själva, vårt eget liv och vår personliga utveckling. Då blir automatiskt lagsport något oviktigt. Varför ska jag hänga på idrottsanläggningen ett par timmar med några sköna lagkamrater, istället för att både hinna med gymmet OCH en serie? Allt för min egen skull. Dock tror jag att många glömmer bort det utbyte man faktiskt får genom att vara aktiv i en lagsport eller föreningsidrott. Det handlar inte bara om att ge av sin tid och sitt engagemang – man får oerhört mycket positiv energi tillbaka. Det kan vara från spelarna, från ledarna eller från andra personer i eller runt föreningen som uppskattar att man fortsätter att jaga den där bollen istället för att gå till gymmet och lyfta skrot.

Dessvärre sitter jag inte på någon lösning på det här problemet. Peo Häggström skrev i sin förra text om hur viktigt det är att se spelaren och inte bara prestationen. Han betonar fokus på beteende snarare än resultat, redan tidigt i åldrarna. Till att börja med tror jag att det är en framgångsfaktor för en ledare. Dessutom är det kanske just ett förändrat fokus som behövs för att alla individer i ett lag ska känna sig sedda och bekräftade. Kanhända att det här är det vinnande konceptet för att lyckas hålla kvar både ungdomar och äldre spelare i föreningsidrotten? För, hur mycket jag än ställer mig tvekande till den självcentreringen vi ser idag, är det inget man bara kan ignorera. Istället får vi anpassa oss för att överleva.

Jag fattar, jag är partisk. Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det ger så mycket mer att vara en del av ett lag, jämfört med att leva i sin egen bubbla. Oavsett om det är fotboll eller parkour blir man en lagspelare – såväl i samhället som i livet i stort. Sådana personer behöver vi fler av, inte färre.

FAKTA JULIA GILLQVIST
Födelseår:
 1991.
Familj: Mamma Marie, pappa Sune, systrarna Jennie och Sofia, sambo Gustav och hunden Charlie.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Södra Härene IF, Vårgårda IK, IK Frisco.
Lokal favoritklubb: Frisco, såklart!
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Representant i Friscos fotbollssektion.

1 svar på ””Får mycket positiv energi tillbaka””

  1. Intressant krönika. En aspekt avseende föreningar är även allt arbete runt omkring, där det genom de senaste åren blivit allt svårare att skapa engagemang. I en förening ( typ idrott ) är det så många pusselbitar att få ihop för att få ” bollen att rulla” . Mycket administration, logistik, hålla sig uppdaterad, fixa och trixa. Det är svårt att hitta det ideella engagemanget. Jaget går före laget, hinner inte, varför ska jag, etc……Jag har inget recept på hur det skulle vara enklare, då skulle man lätt hitta klubbkänslan , föreningside’n igen. Det finns många bra verktyg, som SISU kan stötta med till exempel men man/jag ska hinna med att ta till mig dem också. Ibland vet utövaren inte ens att man skall vara medlem för att få deltaga i aktivitet och hur ska man /jag då förvänta mig engagemang avseende annat än det egna utövandet.

    Svara

Lämna en kommentar