Kenneth Ohlsson har likt alla andra fått ändra sina vårplaner. Om det – och om Ohlssons bravader på Nya Ullevi – handlar dagens gästinlägg här på sajten.
Denna gång hade jag tänkt skriva om mitt livs sjätte (eller kanske sjunde?) besök på Volkparkstadion i Hamburg, om mina upplevelser från allsvenska premiären på Gamla Ullevi och om de sista förberedelserna inför”Klassbollen i Vårgårda kommun 2020 med tilltänkt spel andra lördagen i maj.
Men nu blev det till att tänka om! Toppmatchen i Bundesliga 2 mellan HSV-Arminia Bielefeld för två veckor sedan sköts upp, likadant blev det med västkustderbyt i söndags mellan mitt blåvita IFK mot gulsvarta IFE och våra fotbollsälskande tredje- och femteklassare i Vårgårdas grundskolor får förhoppningsvis chansen att inta Tånga IP lördag 12 september istället och mäta sina krafter.
Orsaken till besluten ovan behöver vi inte orda mer om. Nej, istället ska jag försöka komma med någon slags ”glädje-smitta” från två självupplevda evenemang så att ni får lite ”WOW-känsla” inför framtiden och det roliga med idrott och fotboll i synnerhet!
Det första jag vill berätta hände för bara en vecka sedan. Sista söndagen i mars hade jag förmånen (ja, snudd på lyxen!) att på eftermiddagen få döma träningsmatchen mellan Vårgårda IK P05 och Herrljungagrabbarna i samma årgång. Där fick jag, ledarna och de ca 30 åskådarna (utspridda enligt alla rekommendationer) se en rad eleganta prestationer. Hampus Benjaminsson var HSK/Friscos fältherre på mitten i stil med självaste Johan Cruyff i VM -74 och satte sitt lags straff lika säkert som Paul Breitner gjorde gång på gång för Västtyskland i nämnda turnering.
När Paris Notis gick till väders på Elias Johanssons perfekta hörna och kraftfullt nickade in ett av VIK-målen gick tankarna direkt till Janne Eriksson i EM-krönikan 1992 och Martin Dahlin i VM-diton två år senare. Bortalagets Niklas Johanssons replik i andra halvlek med ett pressat vänsterskott tätt intill stolpen påminde mig om Eders makalösa fullträff mot Sovjet i VM 1982. För att inte tala om matchens sista mål, Erik Åhmans höger yttersida från 23 meter i krysset på bästa Marco van Basten-manér i EM 1988 spikade tennissiffrorna 6-4. Kul match, grabbar, håll er fräscha och i form!
Anledningen till att jag valde att döma ovan nämnda match kan mycket väl finnas i vad som hände mig i juli månad 2002. De första fem åren på de nya seklet tillbringade jag i Göteborg ihop med ett antal av rättskiparna i Alingsås Fotbolldomarklubb på Gothia Cup där vi fick utmärkt feed-back av i första hand Stig Rysén och Johan Fröjelin efter våra dömda matcher.
Onsdag eftermiddag näst sista veckan i juli 2002 var min sista dag och jag fick som avslutande uppdraget att döma åttondelen i P16 mellan Bordeaux och finska Inter Åbo. Fransmännen hade uppträtt mycket stökigt på och utanför fotbollsplanen så långt i turneringen och hade varit nära att bli hemskickat, ett öde som faktiskt drabbade ett par lag under dessa år. Rune Nilsson från SvFF var en av de matchdelegater som punktmarkerade de lag som hade mycket kvar att lära av ”Fair Play” och nu hade Rune ställt upp sin solstol vid sidlinjen för att kolla min match.
Redan efter sex minuter fick jag hala upp det gula kortet och varna en blåklädd forward för ”diving” och jag hade förväntat mig ett oförstående ”Pourquoi?”, men han var medveten om att han rullat åtminstone 11 varv för mycket utan kontakt! Matchen förflöt sedan oväntat lugnt och skönt till dess att det återstod sekunder av andra halvlek. Inter Åbo ledde med 2-1 när Bordeaux tilldömdes en frispark åtta meter utanför straffområdet och sista kvitteringschans. En av finländarna ställde sig precis framför bollen och då kom matchens andra varning. Under tiden jag sedan stegade upp 9,15 m blir det ett ”herrans liv” på spelarna från vårt östra grannland då de menade på att fransmännen flyttat fram bollen. Jag fann mig snabbt och stegade tillbaka från muren på rätt plats och fann bollen endast 6,5 m därifrån!
Samma lirare som jag varnat tidigt i matchen fick nu syna ”ostskivan” för andra gången i fighten och därmed även det röda kortet. Färdigspelat för honom, men det kanske var tur det för fram stegade en av Bordeauxs mittbackar och klippte in 2-2 och tog det hela till straffavgörande. Alla ordinarie straffskyttar plus Åbos sjätte exekutor från 11-metaren nätade innan denne hjälten från ordinarie tid sedan var den förste som missade och Bordeaux hade spelat färdigt i Gothia Cup detta år, detta dessutom efter att ha ställt upp och tackat snyggt för kampen. Applåder för det!
Senare samma kväll blev jag uppringd av Stig Rysén:
– Ohlsson, Rune från förbundet var så nöjd med din insats idag så du ska döma final på lördag! Ja, du hörde rätt och du får välja mellan P18 eller P16!
Det är klart att man blev själaglad, struntade i resa till Axevallas V75-helg och istället fokuserade på Nya Ullevi! Jag lyckades få betänketid ett dygn med vilken av finalerna jag ville ha och när jag på torsdag kväll såg finallagen bestämde jag mig. Beslutet förvånade många, men det är något jag aldrig kommer ångra!
P18-finalen skulle spelas mellan arrangörsklubben Häcken och Örgryte medan P16-finalens kombattanter skulle vara mer okända Lintop FC mot nästan lika anonyma Cruz Azul. Ett Göteborgs-derby juniorer emellan skulle jag ha chansen att döma någon annan gång i livet, men ett gäng från Ghana mot ett gäng från Mexiko…..nej, den chansen skulle tas här och nu!
Torsdag och fredag gick åt till fylla på med bränsle, massage och vila av de krumma benen, veckan hade varit stekhet både match- och vädermässigt. På lördagen när jag vaknade så fanns det allt lite fjärilar i magen, men ju närmare matchstart vi kom så infann sig alltmer ett lugn.
Klockan 12.50 var det inmarsch från katakomberna på jätte-arenan där säkert 4-5000 människor bänkat sig i den 27-gradiga (puh!) högsommarhettan. Väl inne på gräsmattan när vi ställt upp oss, domare och spelare, fick jag någon blandning av ”gåshud” och ”ståpäls”! Nationalsångerna skulle spelas, den mexikanska framfördes i högtalaranläggningen med den ghananska hittades inte?! Då tog grabbarna i Lintop FC och sjöng den med full stämma inifrån innerplanen med sin högra hand på hjärtat, magiskt är bara förnamnet!
Själva spelet i finalen blev, om möjligt, än mer magiskt än hur dagen börjat. Den där bekanta ”ostskivan” i min bröstficka behövde bara plockas fram en gång och det i andra halvlek när en mittfältare i Cruz Azul kom för sent in i en närkamp på mittplanen. En massa tekniska finesser kombinerat med hårda distinkta avslut, det sista på sista sekunden av stopptid gjorde att publiken och vi alla stormtrivdes åt 2-2 och underbar underhållning.
Straffläggning igen, precis som i matchen som gav mig finalen som belöning. En miss från vardera laget gjorde att det var 6-6 innan det blev ”tiebreak” då först Lintops högerback slog in sin ”stramare” varpå hans lagkamrat i målburen (tror han var minst på planen) kastade sig på Ravelli-vis 1994 och räddade för att bli finalhjälte.
Om det blev landslagsmän av någon av dessa unga spelare födda i mitten av 80-talet vet jag ej, men jag vet att den ganska färske speakern och kommentatorn till finalmatchen på DVD fick fortsatta uppdrag. Patrik ”Putte” Westberg hette han, bland många av oss den vi vill lyssna till när de stora matcherna kommer till oss igen, WOW!
Till dess hoppas jag ni håller er fräscha, tränar det ni kan träna, låter ert hjärta vara med och lev efter devisen ”Carpe Diem” utan att vara extremt egoistiska så syns vi med gott humör och stort engagemang (Heja och inte Hata) på arenorna 2020!
FAKTA KENNETH OHLSSON
Födelseår: 1963.
Familj: Brinner för hela idrottsfamiljen liksom för mor, far, syster och två systersöner.
Bor: Centrala Vårgårda
Klubbar i karriären: Ungdomsspelare i Hols IF, ungdomsledare i Vårgårda IK och Södra Härene IF samt seniorledare i Vårgårda IK.
Lokal favoritklubb: Största hjärtat finns i Vårgårda IK och Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Hjälper både VIK och SHIF med att döma ungdomsfotboll och är dessutom sedan starten 2014 den ”längsta spindeln” som väver ihop nätet för VIK-arrangemanget ”Klassbollen i Vårgårda kommun”. Sitter som vice ordförande i Södra Härene IF sedan 2018.
