I dag har det blivit dags för Hanna Emanuelsson att avsluta sin säsong här på sajten. Hon gör det med en text om den anrika ungdomsturneringen Kycklingcupen.
Då var det min tur att leverera mitt sista inlägg. Sjukt vad tiden går fort och att det redan är ett år sedan det var klart att jag skulle gästskriva under 2018. Jag tänkte iallafall att dagens tema passar ganska bra in i tiden…
I helgen avgjordes den 47:e upplagan av Kycklingcupen, en årlig tradition lika mycket som en fotbollscup.
Själv har jag spelat Kycklingcupen ett flertal gånger genom åren och tagit emot en och annan kyckling efter att ha vunnit faktiskt. Cupen på höstlovet var alltid något jag såg fram emot under mina ungdomsår.
Saknar stämningen som infann sig i Nolhagahallen när Kycklingcupens slutspel spelades där. Hela söndagen gick åt till slutspelsmatcher, från tidig morgon till sen kväll. Spänningen när det blev sudden death, eller matcherna fick avgöras på straffar. Back in the days, när även de yngsta spelade både gruppspel och slutspel. Det var något speciellt.
Minns att ena hörnet i Nolhagahallen alltid ockuperades av Sollebrunns klack. De jublades alltid lite extra när SAIK spelade och de skapade en härlig stämning.
Minns glädjen hos spelare som fick avgöra, och sorgen när man förlorade en semifinal. Känslor som fick hanteras, glada, lyckliga lika mycket som de mer ledsamma och känslosamma.
Minns prisutdelningen man längtade efter, ofta med en ”hemlig gäst”. När seriesegrare bland ungdomslagen fick tåga in, ta emot pris. Skaka hand med ”kändisen” som delade ut medaljer. Alltid lite extra pirrigt.
Var nere en stund i söndags och kollade, få lokala lag och många Boråslag i slutspel. Hoppas på fler lokala gäng nästa år, och att traditionen med Kycklingcupen lever vidare i många år till.
Faktum är att när jag var yngre var futsal det absolut roligaste jag visste, och kycklingcupen var liksom som grädden på moset. Vi deltog i flera olika inomhuscuper men denna var något extra. Jag tror mycket handlade om rivaliteten mellan de lokala föreningarna, alla ville vara bäst i kommunen och lite kunna ’’skryta’’ om det i skolan, haha.
Häromdagen träffade jag min vän, och på den tiden min absoluta kompanjon inomhus. Vi båda va lika frälsta i denna form av fotboll. Vi kom in på just Kycklingcupen och vilka otroliga känslor den kunde bringa. Min vän som jag pratar om är Moa Jarl, många vet säkert vem hon är, nuvarande i Alingsås FC och vilken fantastiskt duktig spelare hon är. När vi spelade med varandra va det som vi aldrig gjort annat, vi kunde varandra precis utan och innan, kompletterade varandra bra med olika kompetenser. Många starka minnen men framförallt de många ’’sudden’’ vi fick möjlighet att spela tillsamman. Då handlade det nästan om liv och död, faktum är att jag tror aldrig vi har förlorat en sudden tillsammans. Den känslan och de minerna är etsade fast för all framtid.
När man nu på äldre dagar är nere och kollar på cupen så känns det nästan som att jag kan ta på den där känslan igen, genom de yngre som spelar. Jag hoppas aldrig att kycklingcupen dör ut, utan att den får fortsätta etsa minnen och känslor i kommande generationer.
Till sist vill jag tacka Jonas för förtroendet. Tack för att jag fick möjlighet att dela med mig av tankar men även att bringa gamla minnen till liv igen. Det har både vart kul och inspirerande.
Vi ses säkert runt de lokala arenorna framöver.
VAMOS
Hanna
FAKTA HANNA EMANUELSSON
Födelseår: 1993.
Familj: Mamma Mia och pappa Hans ’’Gubben’’.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Anfallare i Alingsås KIK.
