ANNONS:
ANNONS:

”Hjärtesorgen ökar för varje gång”

Julia Gillqvist gör i dag debut som gästskribent. Och hon gör det med en gripande text om hennes väg in och ut från fotbollsplanen.

Minnet är lika färskt som om det vore igår. Ombytt och klar promenerade jag med mamma de dryga hundra metrarna hemifrån till Gullhögskolans idrottshall. Om det var min första träning eller inte minns jag inte, men jag minns att jag skulle få träna inomhusfotboll med de lite äldre tjejerna. Trots att jag hade nerverna utanpå kroppen visste jag att jag befann mig precis där jag skulle vara. Redan då. Mer än 20 år senare pirrar tanken på fotboll lika mycket i magen, men situationen ser betydligt annorlunda ut. Hur slutar man med något som så länge har känts så rätt?

Fotboll är troligtvis en av de vanligare idrotterna som barn och ungdomar provar på. Varför vissa fastnar och andra inte kan jag inte svara på, även om det säkert finns allt från forskning till lösryckta teorier om ämnet. Däremot vet jag att några åker dit riktigt ordentligt. Däribland jag. Det är inte mycket som slår känslan efter en perfekt slagen djupledsboll eller en lyckad tvåfot.

Naturligtvis har det inte alltid varit en dans på rosor. Dåliga dagar och motgångar har också varit en naturlig del av fotbollandet. Trots detta har suget efter nästa lyckade tvåfot uppenbarligen lockat mer. Tillräckligt mycket för att hänga i varje träning och varje match. Vecka ut och vecka in. I större delen av mitt liv har fotboll varit en lika naturlig del som att äta och sova.

Vad händer då när man drabbas av, inte bara en, utan två korsbandsskador inom loppet av två år? Hösten 2013 genomgick jag min första operation. Skadan rehabiliterades under 2014 och jag kom så smått tillbaka under sensommaren. Den följande försäsongen var lovande. Jag kände mig stark och sugen på att ta igen det jag hade missat. Men – 25 minuter in i seriepremiären var det dags för det andra knäet och korsbandet. Enveten, som många fotbollsspelare är, rehabiliterade jag även den här skadan med målet att komma tillbaka, vilket jag också gjorde. Dock lyckades jag i en höstmatch – efter en snygg tvåfot, tragiskt nog – vrida till ett knä ännu en gång.

Som återkommande kund har jag märkt att man inom sjukvården använder ordet trauma när man pratar om ett skadetillfälle. Det är en ganska passande benämning eftersom det för många också är ett psykiskt trauma. Efter tre knävridningar blev även jag ganska traumatiserad och började tänka tankar som jag tidigare aldrig tillåtit mig själv att tänka. Är det dags att sluta? Inte nog med att kroppen tar stryk – hjärtesorgen ökar för varje gång.

Det var med gråten i halsen jag berättade för laget att jag skulle lägga skorna på hyllan, men den dåvarande huvudtränaren Hindström lyckades med sin övertalningsförmåga få mig att anta rollen som lagledare. Problemet var att jag då inte riktigt hann med att träna själv. Jag började så smått vara med på träningarna igen. Det började med passningsövningar och slutade med hela träningar. Historien verkar fortsättningsvis upprepa sig. Förra året fortsatte jag som lagledare men bestämde mig för att nu, nu är det slut på bolljagandet. 12 oktober 2018 var jag med och spelade sista u-lagsmatchen för säsongen.

Fotboll har onekligen varit som en drog för mig och jag tror att många kan känna igen sig. Man försöker sluta men dras som genom magnetism tillbaka. Tillbaka till gemenskapen, tillbaka till bolljagandet. Inför den här säsongen har jag valt att kliva åt sidan i lagledarrollen. Kanske är det ett steg i rätt riktning för att på riktigt lyckas sluta spela fotboll. Dock klipper jag inte banden helt. Tidigare föreningar, lagkamrater och speciellt det nuvarande blåklädda damlaget har gett mig så oerhört mycket och nu känner jag att det är dags att ge tillbaka. Det hoppas jag att jag ska kunna göra i min nuvarande roll i fotbollssektionen. Så, för att besvara den inledande frågan om hur man slutar: det gör man inte. Man fortsätter på ett eller annat sätt.

FAKTA JULIA GILLQVIST
Födelseår:
 1991.
Familj: Mamma Marie, pappa Sune, systrarna Jennie och Sofia, sambo Gustav och hunden Charlie.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Södra Härene IF, Vårgårda IK, IK Frisco.
Lokal favoritklubb: Frisco, såklart!
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Representant i Friscos fotbollssektion.

1 svar på ””Hjärtesorgen ökar för varje gång””

  1. Ja fotboll, eller som i mitt fall hockey, är svårt att sluta med. Jag gjorde det för ett bra tag sen nu. Men det var tufft. Bra skrivet.

    Svara

Lämna en kommentar