ANNONS:
ANNONS:

Hur ställer vi frågan?

Malin Rosén resonerar i dag kring rekrytering av ungdomsledare som hon tror kan utvecklas om vi vågar tänka nytt och bredare.

Våren 2020, vilken konstig tid. Idag tar jag upp ett ämne som på grund av rådande omständigheter kanske inte är jätteaktuellt precis nu, men förhoppningsvis snart. Vi måste ju tro att livet, som just nu känns som att någon tryckt på pausknappen, ändå snart är som vanligt igen.

Det är en solig sommardag 2009 och jag sitter på altanen när telefonen ringer, det är Henrik Albrektson.

– Hej Malin, nu startar jag snart upp ett lag för tjejer födda 02/03 i Alingsås KIK, är du med?

Tankarna snurrar, Tindra min dotter är född 2002 och vill börja spela fotboll. Jag har nämnt för Henrik att han kan säga till om han vill ha hjälp med något. Nu låter det emellertid inte som att han bara vill ha lite hjälp. Det låter mer som att han tänkt att jag ska bli fotbollstränare. Jag överlägger med mig själv, visserligen älskar jag ju både fotboll och barn, men tränare? Jag har ju bara spelat flickfotboll, räcker denna merit verkligen för att vara med och leda ett lag? Samtidigt som tankarna fortsätter att snurra så hör jag mig själv tacka ja. Jag lägger på luren med en enda tanke i mitt huvud, vad har jag nu gett mig in på?

Jag minns de första träningarna i Noltorpsskolans gymnastiksal, ett gäng 6-7-åringar som sprang runt i rosa tights och lekte kycklingarna och vargen. Sedan dess, i snart elva år, har jag följt de där tjejerna. Inför denna säsongen har de tagit klivet in i KIK:s stora seniortrupp. Ännu ett tag är jag med dem men snart är det nog dags att kliva av, som seniorledare har jag inte lika mycket att tillföra. Jag summerar de här åren, så många timmar det har blivit, så oändligt mycket glädje och gemenskap. Så många minnen för livet.

Det behövs fler som vill ställa upp och arbeta ideellt som barn- och ungdomsledare. I debatten om detta hör vi ofta om hur svårt det är att få folk att ställa upp och så är det ju, men hur gör vi när vi rekryterar? Kan vi vidga vårt tankesätt för att få med flera? Visst finns det några som självmant kliver fram på det första föräldramötet när ett knattelag bildats och erbjuder sig att hjälpa till men de är för få. Det vi måste fundera på, som jag ser det, är: hur ställer vi frågan och till vilka?

För att ge ett exempel. I KIK har vi många fantastiskt duktiga ledare. Två av dem är Therese Heed och Cathrin Rosén (fd. Björk). Många av er vet säkert att dessa två också har varit väldigt duktiga fotbollspelare. Tessan har meriter från division 1 och Cathrin från allsvenskan. Förutom stora fotbollskunskaper har de dessutom flera av de egenskaper som är så otroligt viktiga när man är ledare för barn och ungdomar. De får alla spelare att känna sig sedda, de sprider glädje och bygger gemenskap. De förstår vikten av att vara många och skulle aldrig toppa ett lag eller andra dårskaper som man ju alltför ofta ser inom barnidrotten. De är helt enkelt två riktigt duktiga fotbollstränare.

Och det är här jag tänker att vi kan vara djupt tacksamma över att just dessa tjejer fick döttrar. För vad hade hänt annars? Om de bara fått söner? Jag är rädd för att risken då hade varit stor att den lokala fotbollen hade missat två väldigt kompetenta ledare. För det är inte alls säkert att Cathrin och Tessan, eller för den delen några av alla de andra duktiga kvinnliga ledare vi har i KIK (Malin Carlsson, Emma Herbertsson m.fl.) hade vågat kliva fram och träna ett killag. Kanske, men troligen inte. Om pappor kan träna sina döttrar i fotboll så borde väl rimligen mammor kunna träna sina söner, eller? Om vi har svårt att hitta ledare, har vi då råd att välja bort 50 procent direkt? Det låter för mig som resursslöseri. Vi måste komma ihåg att ställa frågan, till alla.

En annan grupp som är underrepresenterad inom barn- och ungdomsfotbollen är de ’’nya svenskarna’’. Svenskt föreningsliv är unikt i världen men det är inte alltid lätt att veta vad som förväntas av mig som fotbollsförälder om jag inte är född här. Bjuder vi in dem?

Ännu en aspekt på hur vi kanske missar grupper när vi rekryterar är bilden av att ledare måste ha varit före detta duktiga fotbollsspelare. Och snälla missförstå mig inte nu, vi måste ha barn- och ungdomsledare med stor fotbollskunskap, självklart är det så! Men, om det är fem ledare runt ett lag så måste kanske inte alla ha varit före detta lokala fotbollsstjärnor? Det är så många andra egenskaper som också är viktiga hos en barn- och ungdomsledare. Vikten av att se alla, att sprida glädje, att få barn att känna sig trygga — bra ledaregenskaper helt enkelt. Att ha bra kontakt med föräldrarna, vara en duktig administratör och kommunikatör och så vidare.

Det är ju inte säkert att man är bra på allt det där, bara för att man har varit bra på att själv spela fotboll. Kanske borde vi förutom gamla fotbollsspelare även leta efter pedagoger? Kanske kan en duktig pedagog lättare förstå varför man inte ska toppa ett lag, eller hur viktigt det är att alla känner sig sedda?

Det är svårt att hitta ledare till barn-och ungdomsfotbollen. Jag tror att vi behöver bredda vårt sätt att tänka, vi behöver vara fler som hjälps åt. En ledargrupp är precis som vilken annan grupp, eller för den delen vilket annat lag som helst; vi är bra på olika saker, har olika starka egenskaper, ingen är bäst på allt. Att bara ha tränare som är lika varandra, det blir ofta inte så bra. Särskilt inte om det exempelvis är två ledare där båda är vinnarskallar och inte riktigt förstår skillnaden mellan barn- och seniorfotboll. Detta ser man ju dessvärre skräckexempel på då och då.

Jag är så tacksam för att jag fick den där frågan för elva år sedan, jag hade aldrig klivit fram och erbjudit mig själv. Visst har det varit slitigt ibland men också fantastiskt roligt! Och visst har jag med åren, på grund av att mina egna fotbollserfarenheter är begränsade, blivit mindre och mindre av en tränare och mer och mer av allt det där andra, extramamma, psykolog, kommunikatör, koordinator etcetera.

Men vet ni vad jag har insett? Det är ganska viktiga roller det också. Jag är helt övertygad om att det finns många människor därute som hade blivit fantastiska ledare men som aldrig fått frågan. Och om de får den så tackar de många gånger nej. Kanske för att de är osäkra på om de skulle tillföra något. Kanske för att de bara ser jobbet och inte förstår hur mycket energi och glädje det också ger. Om vi breddar vårt tankesätt och blir bättre på att inkludera så kanske fler vill hjälpa till, och fler barn-och ungdomsledare behöver vi bli.

Så våga bjuda in och våga tacka ja!

FAKTA MALIN ROSÈN
Födelseår: 1973.
Familj: Gift med Ola, barnen Ville 17, Tindra 17 och Isak 13.
Bor: Alingsås, vid Gerdsken.
Klubbar i karriären: Flickfotboll i Floda BoIF och ledare i Alingsås KIK. Så ingen jättelång meritlista ?
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Ledare U-laget i Alingsås KIK.

2 tankar på “Hur ställer vi frågan?”

  1. Grymt bra igen Malin, du har så rätt i allt du skriver och jag ser fram till varje gång du är ” Gästskribent” här på Lokalfotboll.se och tack Henrik Alberktson för att du tog det där samtalet till Malin. Jag har själv varit ungdomsledare i över 25 år inom innebandy och fotboll, så jag kan lätt skriva under på det som Malin skriver om?⚽️??

    Svara

Lämna en kommentar