Jesper Lindberg skriver i dag om hur han hamnade mellan stolparna och hur viktigt det är att utbilda målvakter i unga åldrar.
Som jag tidigare har skrivit så har fotbollen alltid funnits i mitt liv. Oavsett om det var på planen eller på läktaren så har fotbollen väckt ett intresse som aldrig kommer att försvinna. Men i dagens text tänkte jag fokusera mer kring fotbollen på planen och inte det som är utanför. Hur kommer det sig att målvaktspositionen blev min grej och hur är det egentligen att vara målvakt.
Jag som målvakt har en enkel uppgift och det är att stoppa bollen från att gå in i mål. Det kan låta som en simpel och enkel uppgift men då har du tyvärr uppfattat saken fel. Att vara målvakt är mycket mer än att bara rädda bollar. Som målvakt blir du den sista utposten som ditt lag måste lita på till 100%. Detta gäller både räddningar och att styra spelare. Under mina knappa sex år som seniormålvakt har jag lärt mig att snacket och kommandona till medspelarna är minst lika viktigt som att stoppa bollen. Det hjälper mitt lag att täcka rätt ytor, hamna rätt i positionerna och på så vis försvara på bästa sätt. Jag själv har mycket kvar att lära på den fronten och det är något som man jobbar med varje träning.
Men hur hamnade jag mellan stolparna från första början? För att få reda på det behöver vi backa några år i tiden och gå tillbaka till min tid inom ungdomsfotbollen.
Någonstans har jag alltid varit fascinerad och inspirerad av målvakter. Hur de kan bära upp ett helt lag och indirekt alltid är helt avgörande om ett lag ska lyckas. Som målvakt har man alltid en press på sina axlar eftersom man vet att ett enda misstag kan ge stora konsekvenser, och jag tror det helt enkelt var en av anledningarna till att jag hamnade mellan stolparna och stannade där. I tidig ålder hade vi många målvakter i vårt ungdomslag och vi roterade varje match, ibland till och med mellan halvlekarna. Men ju äldre vi blev desto större blev pressen och ansvaret på att rädda bollarna. Detta ledde till att det till slut bara var jag kvar. Men på något sätt fick det mig att gilla positionen ännu mer. När det bara var jag kvar hamnade allt ansvar på mina axlar och det passade mig utmärkt. Jag gillade att vara den avgörande faktorn i matcherna och det gör jag än idag.
Ibland ställer jag mig dock frågan om varför jag valde att bli målvakt. Hur fick jag ens idén att ställa mig framför alla bollar, eller slänga mig och försöka rädda dem? Den korta anledningen är nog att jag är lite korkad. Det krävs att man är lite dum och att man på något sätt gillar smärta, för jag kan lova er att det gör lite ont att vara målvakt. Vet inte hur många fingrar som har stukats eller bollar som tagit i huvudet, men det är smällar man får ta.
Som avslutning skulle jag vilja lyfta vikten av att utbilda unga målvakter. Under mina ungdomsår fanns det inte riktigt någon möjlighet med att ge riktigt målvaktsträning. Men med dagens alla utbildningar och duktiga ledare finns alla möjligheter att ge mer tid till målvakterna och att utbilda dem, och till alla unga målvakter där ute vill jag bara säga att man aldrig ska ge upp. Som målvakt blir man ofta väldigt ensam och utpekad men då gäller det att bita i och fortsätta jobba. För det finns ingen bättre känsla än att göra en avgörande räddning och ge sitt lag tre pinnar.
