Julia Gillqvist spinner i dag vidare på hyllningen till alla ideellt arbetande föreningsmänniskor.
Det har nämnts förr, men det tål att nämnas igen. Vilka fantastiska människor vi har som ser till att våra föreningar går runt! För några veckor sedan skrev Peo en nog så viktig hyllning till de ideella krafterna i våra lokala föreningar. I det här inlägget skulle jag vilja fortsätta på det spåret genom att ge en inblick i det ideella arbetet, och målet är inte att tråka ut er utan att istället få fler att vilja dra sitt lilla strå till stacken.
Innan jag bestämde mig för att lägga skorna på hyllan minns jag att jag tänkte att när jag väl slutar kommer jag bli tvungen att bryta helt och lämna allt vad fotboll- och föreningsliv innebär bakom mig. Det skulle vara allt för jobbigt att behöva vara i den miljön men inte få spela själv. Tji fick jag. Jag hann knappt sluta innan jag plötsligt var med som lagledare i samma lag som jag precis spelat i själv, och såhär i efterhand har jag insett att det finns många anledningar till varför.
Först och främst är den här lagkänslan, som många av oss redan skrivit om, svår att avstå ifrån. Hur lämnar man det lag som man spenderat större delen av sin fritid med de senaste åren? Även om man får en mer ansvarstagande roll är man fortfarande en i gänget. Man delar framgång och motgång, glädje och besvikelse, härliga minnen och det-där-glömmer-vi-moments.
Utöver det sociala känns det också väldigt bra att få ge tillbaka. Genom alla år som jag själv har spelat har det säkerligen passerat hundratals människor som har skapat förutsättningar för att jag ska kunna göra just det. Tänk att få vara en av de personerna som faktiskt möjliggör att killar, tjejer, kvinnor och män kan få göra något som man själv vet hur fantastiskt roligt det är.
Som om inte dessa anledningar är nog kan jag i skrivande stund komma på åtminstone en till: det är utmanande! Man lär sig nya saker, till exempel mer om hur en förening fungerar, något som jag egentligen inte visste så mycket om som spelare. Men man får också göra saker som man troligtvis aldrig har gjort förut, vilket i sig är lärorikt och utvecklande. Sen kanske man inte blir bäst på de här nya sakerna man får göra, men man får åtminstone prova på det.
Förutom den stora, ideella klungan som jag tidigare nämnde finns det såklart personer som har inspirerat extra mycket. Personer som lägger ner otaliga timmar, från januari till december, utan att be om något för det. Personer som själva brinner för klubben och spelarna i den, och jag kan garantera att det finns minst en sådan i varenda lokal förening häromkring. Om inte mina ord kan inspirera er att göra en insats, kanske de här personerna kan det. Det innebär inte att man måste bli ordförande i klubben för att det ska räknas; det räcker med att stå i entrén, i kiosken eller vända hamburgare. Alla insatser är lika viktiga!
FAKTA JULIA GILLQVIST
Födelseår: 1991.
Familj: Mamma Marie, pappa Sune, systrarna Jennie och Sofia, sambo Gustav och hunden Charlie.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Södra Härene IF, Vårgårda IK, IK Frisco.
Lokal favoritklubb: Frisco, såklart!
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Representant i Friscos fotbollssektion.
