Onsdag betyder nu återigen ett gästinlägg på lokalfotboll.se/0322. Den här gången är det Katti Ölvebo som presenterar sig själv med sin första text, och i den fokuserar hon på matchen då hon skadade korsbandet för andra gången i karriären.
Nej inte en gång till…
Det var precis så tankarna gick när jag vred till knät i första matchen efter uppehållet säsongen 2014…
Efter en strålande vårsäsong som var över allas förväntan så var det dags att dra igång höstsäsongen. Vi mötte Vara SK på Hols IP och det var mycket prestige i den matchen. Säsongen hade gått riktigt bra och vi ledde serien nästan hela året och spelade under press nästan varje match. När jag återvände till Holmen för ”ett sista år” så ville Rosén spela mig som defensiv mittfältare (hur tänkte han där var min första tanke…) men med facit i hand så är jag rätt så nöjd, det passade mig och min spelstil, springa mycket och vinna boll, det är min grej. Ja ja åter till Varamatchen.
Rosén hade nån slags förkärlek till att chocka motståndarna, hitta på nåt oväntat. (Till exempel när vi mötte Lidköping borta så skulle vi bara försvara oss med typ 3 spelare på deras hörna.. för att kunna ha chans kontra in ett mål eller två). I alla fall så spelade vi ett annat spelsystem mot Vara med en trebackslinje och jag och Svenne bytte plats, jag var ensam mittback (Igen.. hur tänkte han där??? ;)) Svenne hade nog samma känsla som jag..
Med hjärtat i halsgropen gick jag ut på plan för att möta min ”gamla” medspelare i Frisco Annelie Carli, som är snabb, nu gällde det att ta henne innan hon fick fart tänkte jag. Matchen gick bra och vi tog ledningen med 1-0 och det blev halvtid. Vi har haft svårt för Vara och jag tycker alltid de har spelat fin fotboll så 1-0 i paus var ingen säker ledning direkt. I paus tar Rosén sitt förnuft till fånga och byter tillbaka till vårt spelsystem och jag flyttas upp igen (puh). Det tar dock bara tre minuter innan olyckan är framme, jag tar ett steg i sidled, utan närkontakt så vrider jag knät och jag känner direkt att det är nåt som är illa. Jag bärs av planen och försöker heja på laget så gott jag kan och vi vinner till slut med 2-0. Skönt med en seger. Men att bli buren av planen och inte kunna gå själv gjorde att humöret sjönk drastiskt vill jag lova. Eftersom jag har varit med om detta en gång förut så vet jag vad det skulle innebära om korsbandet var av.. Jag hoppades väl att det ”bara” skulle vara ett skadat ledband eller minisk. Jag kunde inte springa på ett tag men kom igång ganska fort tyckte jag. Ville gärna spela någon mer match innan säsongen var över. Om inte annat ett kval om vi skulle lyckas ta oss dit!
Det dröjer två månader innan jag får min dom. Efter en titthålsoperation så bekräftar läkaren min oro, korsbandet är nästan helt av igen. Nu börjar tankarna vandra, ska jag träna upp knät och aldrig mer spela fotboll? Eller ska jag välja en operation och 6-8 månaders rehab? Var ju inte direkt sugen på något alternativ. Då jag är en aktiv person som vill kunna spela boll och åka skidor var nog beslutet redan taget. Jag kände att knät inte var så stabilt som jag skulle önska, visst jag kunde springa och gymma men helt ärligt så är inte det nåt jag såg fram emot för resten av mitt liv. Så beslutet var taget och operation bokad!
Så säsong 2016, Here i come!
