I dag är det dags för den tredje gästskribenten att göra årsdebut här på sidan. Nu är det Klas Rubendahl som skriver om hur viktig inställningen är för att lyckas som fotbollsspelare. Det ser man inte minst på hans egen karriär.
Först en liten kort info om hur min fotbollsvardag ser ut i dagsläget. Jag tränar ett gäng underbara holmalundskillar födda 2005 som älskar fotboll. Tiden som ungdomsspelare ska man minnas tillbaka på med glädje. Det ska vara roligt och utvecklande på alla plan. Detta är något man får påminna sig om ibland när man står och gapar på en vilset litet barn som bara vill ha roligt och inte förstår vad som menas med att ”jobba hem”, ”visa dig”, ”löp på ytan” mm.
Dessutom är jag ”fotbollspappa” och analytiker i min dotters lag Alingsås KIK F06/F07.
Fotbollen är ju som bekant nu inne i ett stadie som kallas FÖRSÄSONG. En underbar period enligt mig (kanske inte de sista åren av karriären :)). Jag har alltid gillat de här kalla månaderna med stenhård träning där man får chansen att pressa sig till max. Här ser man också ofta vilka som har inställningen att lyckas som fotbollsspelare…
Just inställningen är något som har glömts bort på senare tid enligt mig. Har du inte den rätta inställningen spelar det ingen roll har mycket talang du har. Denna viktiga egenskap har jag märkt saknas ofta bland dagens unga fotbollsspelare. Många är inte beredda att kämpa för att lyckas. Blir man inte ordinarie direkt gnälls det på att tränaren inte satsar på unga spelare. Har det gått ytterligare tid är det klubbyte som gäller. Detta är några uttryck jag hört genom åren från ”bänkade” spelare: ”Jag får aldrig chansen”, ”Vi har inte samma syn på fotboll”, ”Tränaren gillar inte mitt spelsätt”, ”Han är feg” mm. Listan kan göras lång men jag tror de flesta tränare kan fotboll bättre än sina spelare…
Jag tror vi tappar många lovande spelare för att de saknar rätt inställning till fotbollen. Eller är det vi föräldrar/tränare som daltar med barnen/ungdomarna? Detta är i alla fall något jag tänker på när jag tränar ungdomar. Om det går för lätt och curlas för mycket blir det en stor omställning när de blir seniorer och det blir konkurrens och ställs helt andra krav. Vi hjälper inte barnen när vi curlar dem.
Det var inte alltid så kul när jag som 16-åring kom med i Holmalunds A-trupp som ensam ”fjunis” och skulle fylla alla vattenflaskor själv varje träning. På den tiden var det en enorm vattenflaskhållare där alla flaskor fick plats. Efter att ha fyllt alla flaskor själv skulle de bäras bort till Brogårdsvallen. Efter att krigat mig bort till plan med enorm axelvärk och ställt ner flaskorna för att vila ut hörde man direkt från ”kvadden”: ”In och jaga fjunis”. Man fick verkligen gå den långa vägen in i A-laget på den tiden.
Annat är det i klubbarna nuförtiden. Nu ska alla dela på ansvar för bollar, material mm. Det är för lätt att vara ung i dagens samhälle :). Det är dessutom orättvist mot såna som mig som har kämpat sig upp som fjunis.
Nu kanske jag låter som en gnällig gubbe och drar alla över en kam men ni får ta det med en nypa salt. Det finns ju självklart unga spelare med bra inställning också. Jag kan ju bara jämföra med mina erfarenheter och de jag träffat genom karriären.
Jag själv var nog ganska ung när jag bestämde mig för att satsa på fotbollen.
Min målbild: Spela i Allsvenskan.
Mitt motto: Låt aldrig skolan gå före fotbollen (båda mina föräldrar är lärare).
Jag var nog talangfull redan i unga år men hade en ännu viktigare egenskap: Inställning. Mitt första västgötaläger var i Falköping och jag hade tränat stenhårt för att komma med i Västgötalaget. Med facit i hand var jag nog inte tillräckligt bra och kom inte med. Efter det negativa beskedet var jag helt knäckt ett tag men tänkte att jag ska fan visa de kassa tränarna att de hade fel.
Jag blev till slut den enda västgötaspelaren i min åldersklass som blev ordinarie i Allsvenskan…
Jag var väldigt beroende av rätt inställning när jag spelade fotboll. Tappade jag sugen lite tappade jag mycket i prestation på planen. Ganska logiskt. Det var detta som hände när jag hade nått mitt mål att spela i Allsvenskan. Målet var uppnått och jag hade varit ordinarie i Allsvenskan i två år och blev mätt på fotboll. Jag tappade lusten att träna helt och tänkte ställa skorna på hyllan vid 23 års ålder. Jag bröt mitt kontrakt med Frölunda och började plugga i Jönköping och spela med Husqvarna FF i div 1 istället. Det tog nog 2-3 år innan jag riktigt fick tillbaka lusten för fotboll och träning igen. Under den perioden hade jag nog ingen jätteinställning :).
I Husqvarna hade jag förresten den mest seriöse tränare jag haft. Han tänkte fotboll dygnet runt o trodde nog att vi spelare gjorde detsamma. En rolig händelse var när försäsongsträningen började i januari och vi skulle träna inomhus i Idrottens Hus i Jönköping. Det var ganska mycket intresse inför första träningen och en hel del folk på läktaren. Han bad oss ställa oss i en halvcirkel framför honom (framför läktaren). Sen sa han: ”Ta av er tröjorna”. Vi tog av oss tröjorna och sen stod han en bra stund och begrundade oss innan han gick fram till en relativt ny kille och nöp honom i kärlekshandtaget och sa högt och tydligt ”This, this is fat!”.
Om detta var anledningen till att vi fick den tuffaste försäsongen jag någonsin haft vet jag inte.
Det var allt för denna gången.
Hala Madrid!
/ Klas Rubendahl
Kloka värderingar! Du kommer bli en bra senior tränare en vacker dag med!
Mycket klokt Claes!