I dag fortsätter André Nilsson sin berättelse om hur det gick till när han hamnade i Örgryte IS och hur drömmen vändes till en mardröm i Tångahallen.
Som sagt, på min 17-årsdag satt jag uppe på ett hotell i Norrköping. Hade precis gjort ett pass med de spelare som inte tog plats i A-truppen (som spelade match) plus några från U-laget. Dagen efter var träningen med hela Norrköpings A-lag. Många av dem var med och tog SM-guld 2015 och flera stycken är nu utlandsproffs.
Det var en junior nere väldigt tidigt till första passet, han kom direkt från skolan. Han presenterade sig som Linus och vi snackade ganska mycket. Väldigt ödmjuk trevlig kille. Just det, nu är han ordinarie högerback i Norrköping, har debuterat för Sveriges landslag och ryktas till klubbar utomlands. Wahlqvist heter han i efternamn.
Jag var i Norrköping under två dagar. De visade mig runt i staden, skolan jag skulle gå på om jag valde att skriva på och lite annat. Oerhört imponerande organisation. Här måste jag även tacka Janne Nilsson, nu sportchef i Gerdskens BK, för all hjälp. Han var med mig hos IFK Göteborg, han var med mig i Norrköping och även när jag var och besökte Örgryte första gången. Så Janne, stort tack för all hjälp.
Största anledningen till att jag valde ÖIS var för att det endast var där som jag fick ett A-lagskontrakt. De andra klubbarna kunde endast erbjuda ett U-kontrakt, dock med löften om att få träna med A-truppen. Det lockade inte inte lika mycket som ett kontrakt med ÖIS i Superettan, därför föll valet på Samba Rödblått. Och det ångrar jag verkligen inte, oerhört fin klubb.
Jag skrev på mitt kontrakt den 21:e november 2012, det är en dag jag aldrig kommer att glömma. Fick smita iväg från skolan den dagen för att gå på presskonferensen, en härlig känsla om jag får säga så. Det var då uppehåll med ÖIS, träningarna skulle dra igång i början av januari. Holmalund skulle dock spela en cup på konstgräs inne i hallen i Vårgårda. Givetvis så ville man ju vara med, det är ju alltid kul att spela fotboll samt att jag gärna spelade en sista gång med laget. Så jag ringde ÖIS dåvarande sportchef och frågade om jag fick vara med.
Svaret blev alltså; ”Ja okej då, bara du inte skadar dig”.
Det var i semifinalen mot Norrby, runt 5 minuter kvar. Jag gick in i en duell med en spelare, fick all vikt på mitt vänsterknä och vred till det. Den smärtan, både fysiskt och psykiskt, hoppas jag att jag aldrig kommer att behöva uppleva igen. Kände direkt att någonting gick sönder, frågan var ju bara hur allvarligt det skulle vara.
Knät var ordentligt svullet och jag fick gå med kryckor. Jag och min mor åkte in till Göteborg några dagar senare och fick träffa ÖIS sjukgymnast, Erik Nexborn. Han kände på knät, fram och tillbaka och gjorde lite olika tester. Han trodde verkligen inte att det var korsbandet för att knät var såpass stabilt. Jag kunde gå i trappor väldigt tidigt efter skadan, det var tydligen ett gott tecken. Så efter det var jag väldigt positiv. Nexborn trodde att det var en skada på menisken, då är det inte så lång rehab så efter det var man på hyfsat bra humör.
Magnetröntgen gjordes några veckor senare. Det går inte att göra när knät är för svullet, så man fick vänta några dagar. Kommer ihåg när jag fick beskedet. Vi satt på Ljungblads, jag och två kompisar. Då ringde Nexborn och berättade. Främre korsbandet är av, det är ett stort hack i menisken och det är ganska mycket brosk som är sönder i knät. Jag åkte direkt hem, sa inte ett ord till mina föräldrar utan gick omedelbart upp till mitt rum.
Efter en stund kom min pappa upp och satte sig på sängkanten. Pappa som alltid har betytt massor för mig och min satsning på fotbollen. Då bröt jag ihop fullständigt, det har jag aldrig gjort tidigare. Det var först då som man fattade hur länge man skulle vara borta, hur mycket man skulle missa. Att som 17-åring få ett kontrakt med en superettanklubb, haft ögon på sig från tre av Sveriges största klubbar, precis blivit uttagen till en landslagssamling som skulle vara på Bosön två veckor efter skadan. Det, det var oerhört knäckande.
Jag kommer aldrig att skylla på skadan för att inte jag lyckades med min fotboll på det sättet som jag ville, eller att jag inte kunde motsvara förväntningarna som var på mig när jag gick till Örgryte. Men jag är helt övertygad om att jag hade haft en mycket bättre chans till det, det kommer aldrig någon att kunna ändra på. Det är fortfarande något som jag tänker på exakt varje dag, tänk om jag inte hade spelat den där jävla cupen…
Vad som hade hänt då är det ingen som vet, men oj vad gärna jag önskar att det hade varit så.
FAKTA ANDRÈ NILSSON
Födelseår: 1995.
Familj: Pappa Mätarjanne, mamma Inger samt två systrar, Elin och Emmy.
Bor: Fortfarande hemma, ändras förhoppningsvis snart.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF och Örgryte IS.
Lokal favoritklubb: Holmalunds IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Holmalunds IF.
Du är duktig att skriva på ett tydligt och lättläst sätt. Morfar
Kämpa på Andre. Du får kämpa på så är du snart tillbaks i ÖIS. De flesta dårarna är utbytta tills dess.