I dag skriver Jenny Holm om vikten av förebilder, både lokala och globala. Hon minns också tillbaka på när hon såg Marta på Studenternas IP i Uppsala och fick rysningar i hela kroppen.
I mitt första gästskribentsinlägg här på lokalfotboll.se/0322 i vintras skrev jag om hur alltfler barn och ungdomar slutar i tidig ålder och om hur alla har ett individuellt ansvar, framförallt de vuxna, såväl tränare och ledare som föräldrar. Idag kommer jag att spinna vidare på hur vi kan få fler barn och ungdomar att stanna i fotbollsbubblan, men detta gäller självklart generellt i idrottsvärlden. Nu lägger jag dock ansvaret mer på de lokala profilerna, ung som äldre.
Förebilder. Förebilder och idoler, personer som man ser upp till och vill efterlikna, som idrottsprofil men också som människa tror jag är en nyckel för att få fler barn och ungdomar att stanna kvar i idrottsvärlden.
Min stora fotbollsidol har alltid varit Kim Källström. Det fanns många anledningar till varför det blev just han och ingen annan. Jag är djurgårdare sedan barnsben och när han kom till Djurgården spelade han vänster yttermittfält, precis som jag, han var vänsterfotad, precis som jag, samt att han var en av nyckelspelarna när vi tog SM-guld 2002 och 2003. Dessutom kunde jag inte undgå att tycka att han var rätt söt. Jag var då 10 och 11 år och minns det som igår.
Dessvärre har jag inte haft någon kvinnlig fotbollsspelare som idol när jag var yngre och det gör mig lite ledsen i äldre dagar. Idag har jag det, även om jag själv inte spelar längre. Däremot finns det en match av mina få dammatcher jag sett som åskådare som jag minns väldigt väl. Vi var på Studenternas IP i Uppsala med flicklaget och såg Bälinge (som därefter blev Danmark, Sirius och numera IK Uppsala) mot Umeå. Umeå hade med spelare som Hanna Ljungberg och Marta. Jag var kanske 12-13 år och det var först då jag insåg storheten som fanns inom damfotbollen. Att se Marta i sina bästa dagar, det ger en rysningar. Det var häftigt. Jag minns hur vi, pirriga och förväntansfulla, också stod i kö för att få autografer av stjärnorna efter matchen, bara en sådan sak.
Men. Idoler och förebilder behöver inte alltid vara de stora stjärnorna, de som spelar i ett landslag eller i någon storklubb utomlands. Det kan lika gärna vara spelarna i herrlaget eller damlaget i den lokala föreningen, eller om man har något annat lag högre upp i seriesystemet i sin stad. Det handlar om att skapa en atmosfär där man välkomnar ungdomslagen att vara delaktiga. Att man som spelare i ett herr- eller damlag har ett fadderskap, där exempelvis två-tre stycken håller i någon träning per år för ett av ungdomslagen. Att man hälsar så fort man ser de yngre runt omkring sin arena, både vid träningar och matcher. Det är win-win, jag lovar. De yngre kommer avguda dig, komma på matcher och heja, och lite extra på dig som ger lite av sin tid och sin uppmärksamhet. De yngre kommer se upp till dig och senare också vilja spela i a-laget, precis som du, och gärna efterlikna dig, både som fotbollsspelare och människa.
Med åldern inser man vikten med en idol eller förebild som ung, och jag önskar jag hade haft någon närmare i min omgivning, att se upp till under mina yngre år. En bra förebild ger en motivation, ett inre driv. Men en bra förebild ger en också bekräftelse och en framtidstro, kan hon eller han, så kan banne mig jag också.
Så föreningar. Människor i föreningar. Spelare i föreningarnas a-lag, dam eller herr. Skapa en atmosfär där ni blir förebilder för de yngre. Det kommer ge så mycket, för båda parter. Framförallt så kommer de ge våra yngre förmågor en stärkt självkänsla, ljusare framtidstro och en känsla av gemenskap i föreningen, där alla är välkomna.
På återseende.
