ANNONS:
ANNONS:

Minnen från Öis och Gais

Så drar säsongen igång igen. Den som sparkar igång det hela för våra gästskribenter är Samuel Thorell, som i dag bjuder på ett par minnen från sina ungdomsår.

Då var man alltså först ut av årets gästskribenter på lokalfotboll. Till att börja med hade jag tänkt inleda med en text rörande vikten av en bra försäsong, hur man skulle kunna lägga upp en sådan osv, men beslutade mig snabbt för att välja något ”lättare”.

Jag minns inte exakt hur gamla vi var vid tillfället, men vi måste ha varit 11, kanske 12 år. På Öisgården arrangerades den så kallade ÖIS-dagen, vilket innefattade en internturnering över åldersklasserna. Vi P87:or hade haft turen med oss och lottats mot A-laget. Det innebar inte bara ett möte mot våra stora idoler, utan också att det skulle flockas en hel del andra pojklag med sina kaffedrickande föräldrar vid sidan av planen. Visst var det bara på skoj, men pulsen steg innanför den rödblå tröjan.

Vi fick inleda med tre straffar för att jämna ut åldersskillnaden. Rent symboliskt givetvis, för det förstod ju alla – att A-lagsspelarna skulle rulla lite boll, snacka lite med oss unga killar och vara fina förebilder. Så var det också, åtminstone inledningsvis.

Vi rullade in straff efter straff och kunde starta matchen med en 3-0 ledning. När själva spelet väl blåstes igång dröjde det inte många minuter innan en fjärde boll låg i nät bakom den ständigt leende Thomas Perstedt i A-lagsmålet. ”Wow vilket mål” sa någon av idolerna till vår striker Linus som stolt joggade tillbaka till vår sida av plan. Allt eftersom matchen gick snyggade A-laget till siffrorna lite. Jag vill minnas att ställningen var 4-3 när ÖIS hetlevrade import från Danmark, Allan Kuhn stämplades fult (men helt oavsiktligt) av vår målvakt Rasmus. Och det är här, vid den efterföljande frisparken, det hela börjar bli intressant.

Den gode Allan hade uppenbarligen ont efter incidenten, och humöret sjönk lika fort som smärtan steg. Herr Kuhn lade själv upp bollen och stegade bakåt för att slå frisparken. Oroligt såg övriga spelare på med blickar som tycktes undra om deras lagkamrat hade tänkt att bomba in den stackars 11-åringen i mål, med boll och allt. Mycket riktigt, Allan tog i som om det hade gällt livet självt och Rasmus kastade sig snarare från bollen än mot den – i ren självbevarelse givetvis. 4-4, Allan vände sig om, svor på danska och klev med bestämda steg iväg mot omklädningsrummet.

”Men Allan…” försökte någon till ingen nytta. Vi spelade färdigt matchen och vann helt planenligt. Lagom till slutsignalen kom Allan ut igen och bad Rasmus om ursäkt. Vi alla skrattade gott åt det hela och på något vis blev den heta dansken lite av en favorit efter det.

Vi spolar fram några år för ett annat minne som etsats sig fast. Jag hade precis bytt den rödblå dressen till en grönsvart. I Örgryte fanns hela tiden känslan av att vi var där för att bli drillade taktiskt, tekniskt och fysiskt. Våra ledare gjorde helt enkelt vad de kunde för att ge oss en chans att nå hela vägen till A-laget. Arbetet gav resultat. Under mitt sista år i ÖIS vann vi alla våra seriematcher förutom en och åkte ut ur Dana cup (Danmarks mindre variant av Gothia) i semin. Hur som helst så hade jag nu bytt till Gais…

Där uppfattade jag snabbt att prioriteringen var en annan.

Första dagen frågade Johan och Claes mig om jag höll på Gais. Efter att ha fått ett nej till svar konstaterade mina nya tränare att jag trots allt var varmt välkommen till klubben. När jag sedan presenterades för mina nya lagkamrater sa Johan kort; ”Det här är Samuel. Han är här för att bli gaisare och för att ha riktigt kul.” Det viktigaste var alltså att ha roligt och höll man på Gais var det ett plus i kanten. Vilket blev som tydligast inför en cup vi skulle spela i Värmland.

Vi hade samlats på Valhalla IP och våra tränare hade precis kollat så att alla var på plats. Därefter  pekade Johan och Claes på varsin (lika gammal som solblekt) blå VW-buss och frågade allvarligt om vi ville åka i ”Tomas Di Leva-bussen eller Gais-rock-bussen?”

Två dagar och flera timmars Gais-rock senare hade vi mäktat med en poäng på fyra matcher. Men vi hade faktiskt haft riktigt roligt.

FAKTA SAMUEL THORELL
Födelseår: 1987.
Familj: Fru Daniella, två döttrar och två söner.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Örgryte IS, Gais, Jitex, BK Spark, Gerdskens BK.
Lokal favoritklubb: Gerdskens BK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Assisterande tränare Gerdskens BK.

Lämna en kommentar