Elin Johansson. Där har ni veckans gästskribent här på sidan. I dag skriver hon bland annat om svårigheten att får ihop det berömda livspusslet för att hinna med både fotboll och allt annat.
Säsongen rullar vidare och matcherna avlöser varandra. Herregud vad sommaren swishar förbi. Vädermässigt känns det nästan överflödigt att kalla det för sommar, det har varit riktigt tråkigt väder om man frågar mig men samtidigt har det varit perfekt väder för fotboll. Jag tillhör, likt Anthon förra veckan, en av de som föredrar att spela fotboll i mulet väder och inte i gassande sol så som helgen bjudit på. För precis när vi trodde hösten skulle träda in visade sig solen och de senaste 2 veckorna har vi fått erfara vad sommaren faktiskt brukar bjuda på och det har varit riktigt varmt. Kan även tillägga att det inte är konstigt att man blir seg på planen när till och med publiken väljer att stå i skuggan. Trots hettan i luften var det en väldigt bra helg för oss i Holmalunds dam. 2 vinster, både med A-lag och U-lag var nog precis den puffen vi behövde efter dippen förra helgen med förlust i både serien och cupen.
Frågan vi ställde oss då var om vi verkligen hade rätt inställning. Vad är det egentligen som krävs av oss för att vinna de där matcherna som kommer att bli så viktiga för att kunna gå hela vägen? Jag tror att nyckeln ligger hos varje enskild spelare. Att som spelare kunna motivera sig att ta de där extra löpningarna man behöver göra för att hela tiden hjälpa sina medspelare. De löpningarna som Göteborg/Kopparberg FC så snällt visade oss hur man borde göra…
Men vad gör man när allt inte riktigt stämmer? När man inte kan motivera sig på grund av att man har blivit bänkad? När saker runt omkring fotbollen börjar ta större fokus än det borde och det inte riktigt är lika roligt att ta sig ner till träningen? Jag har i hela mitt liv älskat fotbollen och det har varit min stora passion i livet. Fotbollen har alltid gett mig glädje, både på planen genom att få springa och röra på mig men även genom att möta vänner och känna gemenskap. Men jag tror jag kan tala för många fotbollsspelare att det finns dagar när det inte är lika kul att pallra sig till träningen. För min del har jag hänt att det är väldigt svårt att pussla ihop en elitsatsning med jobb och skola samtidigt som man vill ha lite fritid till att träffa vänner och familj. Lägg dessutom till att jag pendlar från Göteborg till varje träning och match där det tar ca 1,5 timma enkel resa (och vi känner alla till problemen med SJ och Västtrafik…).
Jag tror att just pusslandet för att få fotbollen att gå ihop med sitt vardagliga liv är någonting som många får kämpa en del med, speciellt när man spelar fotboll i högre divisioner och det krävs mer av en för att ta sin plats. Om jag återigen använder mig själv som exempel så har jag mycket svårare att konkurrera för min startplats på grund av att jag måste jobba under sommaren och då inte kan delta under alla träningar. Här kommer alltså återigen problemet upp med att bedriva en elitsatsning (vilket man borde kunna kalla det i Holmalund) utan att kunna betala ut någon ersättning till spelarna. Det är svårt som spelare för man känner att man behöver lägga ner mycket tid för att behålla sin plats och då kan pressen bli större än lusten och längtan till träningarna och laget. Ibland kan det vara jobbigt att inte få livet att pusslas ihop med idrotten man älskar så mycket. Jag tror som sagt inte jag är ensam om att ha känt så här och alla väljer att hantera det på olika sätt. Jag åker iväg på en veckas semester och hoppas att det räcker för kunna ladda om och komma tillbaka så som jag vill. För det finns inget jag hellre vill än att få tillbaka den där ordentliga glöden som jag bara kan känna på en fotbollsplan, med en boll vid mina fötter och mina lagkamrater bredvid mig. Och där ska jag snart vara igen.
