SISTA KVARTA ÄR INTE ALLS SOM I TIDAHOLM

Har ni känt som jag att alltför många fotbollsmatcher tenderar att bli ganska trista historier i slutskedet? Just då, när allt egentligen ska avgöras.  Det är inte alls som i Tidahölm där hemmapajka uppmanades att ”öka farta sista kvarta”.

I den senaste allsvenska omgången fick man ytterligare exempel på hur laget i knapp ledning gjorde allt för att förstöra alla tendenser till ordnat spel mot slutet.

Tricksen är många.

• Slow motion i de flesta rörelser vid inkast, hörnor, frisparkar och byten.
• Krampkänning och småskavanker på annars vältränade idrottsmän, som gärna ligger kvar tills domaren blåst för avbrott. Såvida inte nån vänlig lagkompis rullar bollen över sidlinjen för att i sann sportsmannaanda något senare få tillbaka inkastet av motståndaren. Där gick en stund till…
• Målvakterna kan också. Ett måttligt skott rakt i skopan följs sista kvarten nästan alltid upp av ett dyk framåt till liggande ställning. Och så kramas det boll i 15-20 värdefulla sekunder.

Visst, domarna lägger till tid för skador, spelavbrott och byten, men det är en verksamhet med minimal insyn från alla övriga inblandade parter. Efter första halvlek är det på sin höjd en-två minuters tillägg, i matchslutet kan stopptiden vara fyra-fem. Men känslan är ofta att det kunde vara det dubbla.

Att införa effektiv tid, alltså stoppa matchuret vid varje spelavbrott de sista femton minuterna, har nämnts som åtgärd. Men jag är inte övertygad om att det skulle vara en lösning. Tvärtom kan det medföra ännu ryckigare slutskeden. Sanningen att säga har jag ingen bestämd uppfattning, men det gynnar inte fotbollen med söndertrasade slutskeden på allt fler matcher. Kanske har just du några konstruktiva förslag att komma med i kommentarsfältet till den här krönikan?

Annars har vi kunnat lägga en klart sevärd EM-turnering till handlingarna och fått se Italien bli mycket välförtjänta europamästare. Här hemma är vi inne i det svenska transferfönstret. Där kikade storheter som Marcus Berg och Oscar Wendt ut i blåvit dress, vilket gav en välbehövlig och efterlängtad trepoängare mot ett Mjällby, som faktiskt förtjänade en pinne efter en stark slutforcering sista tjugo.

Själv har jag ställt mig lite skeptisk till IFK Göteborgs satsning på gamla beprövade hemvändare. För både Jakob Johansson och Pontus Wernbloom har skador och slitna kroppar redan lett till vägs ände.  Jag tror säkert Mikael Stahre kan få fart på Blåvitt redan i höst, men är ändå rädd att det kan vara kortsiktiga framgångar.

Om nu inte Blåvitt ägnar sig åt generationsskifte, så ska det bli intressant att se hur Janne Andersson och Peter Wettergren, löser de uppkomna luckorna till det fortsatta VM-kvalet i höst. Tre beprövade startspelare som Marcus Berg (90), Sebastian Larsson (133) och Mikael Lustig (94) har nu tackat för sig. 317 A-landskamper borta i ett nafs.

Men precis som i Alfred Tennysons välkända Nyårsklockan (1889), där det från Skansen rings ut det gamla och rings in det nya, känns den sjätte av de åtta verserna applicerbar på svenska fotbollslandslaget:

”Ring till seger” – jag tror Janne fixar detta också. Och visst låter det spännande med Kulusevski, Alexander Isak, Jesper Karlsson, Jordan Larsson…

… och gärna Zlatan, 40.