Moa Jarl skriver i dag om vikten av skadeförebyggande träning för att optimera sin karriär och sina prestationer.
De flesta fotbollsspelare kan nog känna igen sig i detta. Under en lång säsong kan vissa dagar kännas oerhört tuffa och det känns som att tiden står still. Bussresan hem efter en förlust, försäsongsintervallerna som aldrig verkar ta slut, eller en bänkning som tog riktigt hårt på en. Jaja, allt detta är en del av sporten, såklart. Efter 7 månaders frånvaro på fotbollsplan har jag hunnit gå igenom alla typer av känslotillstånd; uppgivenhet, ilska, sorg. Ja, det har nästan känts så. Jag vet inte hur man definierar sorg men saknaden av sporten har varit så stor att man tappat bort sig själv lite. Det kan låta löjligt och obegripligt för de som inte idrottat, men om man ser hur människor som avslutar sina karriärer gå in i någon slags identitetskris så kan man nog förstå hur stor betydelse idrotten har.
Häromdagen träffade jag Maja, en ”gammal” AFC tjej som nu bor och spelar fotboll i USA som jag gjorde för några år sedan. Vi kom in på skador och hon berättade om hennes tidigare skada och frånvaro från fotbollen i över 1 år och 7 månader. Jag satt och tänkte på tiden. 1 år och 7 månader. Det är helt otroligt. Hur klarar man ens det. Men då sa Maja att tiden som du får när du väl är tillbaka är den bästa känslan som finns. Hon beskriver att de stunder då fotbollen tidigare kanske upplevts som tuff, när det är försäsong eller när man blivit bänkad, gör inte det längre. Man är liksom tacksam varje gång man får snöra på sig skorna.
Det som slagit mig så tydligt under denna period är alla ”varför gjorde jag bara inte så”. Vilket leder mig in på förberedelser. I en lagsport jobbar man ständigt utifrån kollektivet. Det är ju så det skall vara, men i vissa fall glömmer man bort sitt egna ansvar i det hela. Att hålla sig frisk, att vara i form, och att vara skadefri är några delar i att ta sitt ansvar. Det kan låta lite kontroversiellt, men med den kunskap som finns inom både förebyggande träning och kost så kan man enligt många studier minska både skador och sjukdomar med x antal procent. Det finns givetvis ingen vits med att klandra sig själv i efterhand, men det finns alltid någonting att lära sig.
Under mina 4 år i USA spelade vi säkert över 130 matcher och jag tror att jag spelade 90 minuter i 98% av matcherna. Jag var aldrig skadad, aldrig sjuk. Jag tror inte det är en slump att allting vi gjorde var planerat in i minsta detalj. Uppvärmningen till vartenda träningspass var som en matchuppvärmning. Vi hade vår sjukgymnast som var på plats, varje träning, hela året. Vi hade en styrketränare som scannade våra kroppar och såg till att vi fick den individ-anpassade träningen som behövdes för att maximera prestationen och minimera skaderisken. Jag kommer ihåg att han ansåg att jag var för stel i vissa kroppsdelar, så efter varje träningspass fick jag sitta där och stretcha tills tiden var klar. Vi hade gemensam foam-rolling efter varje träningspass och gemensamma isbad under säsongen. Det kunde kännas riktigt segt att efter 2 timmar fotboll behöva lägga sig i gräset och rulla ut musklerna, men det fanns inget alternativ. Själva poängen är väl att man aldrig skulle lämna något åt slumpen.
Jag vet att verkligheten inte ser likadan ut i klubbar i Sverige. Ekonomin är ofta ett problem och resurserna finns tyvärr inte för att kunna optimera allt. Då hamnar ett stort ansvar hos individen och mer ofta än sällan så glöms det förebyggande bort. Även om jag har den kunskap jag fått i USA om betydelsen av förberedelser så har jag inte kunnat förmå mig att göra det. Jag tror att det skulle vara bra att avsätta tid åt det så att spelare gemensamt i alla fall kan jogga ner, streatcha, eller foam-rolla. För om det finns någonting jag kommer ha med mig resten av mina fotbollsaktiva år, så är det just detta.
Man vill i alla fall säga att man gjorde allt man kunde.
Födelseår: 1993.
Familj: Mamma, pappa, bror, syster.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Alingsås KIK, Sollebrunn, Qviding, UNCW (College), Holmalund, AFC.
