Hanna Emanuelsson är dagens gästskribent. I hennes debut på sajten skriver hon om ett härligt minne från ungdomsåren i Alingsås KIK, där glädje och gemenskap stod högst på listan.
Under mina år som fotbollsspelare har jag alltid representerat Alingsås KIK, och idag vill jag dela med mig av ett minne ur arkivet som estat sig fast och som jag vidmakthåller varmt om hjärtat. Vi var 13 år gamla och skulle under sommaren åka till Kungshamn för att spela Kalles Kaviarcup. En cup som jag vet är mycket omtyckt för ungdomslag.
Alla ni som någon gång spelat fotboll vet att tillställningar som dessa, är något man som spelare längtar till under hela året. Väskorna var packade, bilarna fyllda och man kunde ta på all förväntan, extas och nervositet som fanns hos oss spelare, men också hos ledare och de många föräldrar som skulle med på denna resa.
Väl framme i Kungshamn blev vi tilldelade vår sovsal, ett gammal gym i en skola. Vi spelare tyckte att det var perfekt då det fanns ett annat litet rum bredvid där ledarna kunde sova och därmed fick vi vara själva där alla möjliga former av bus skulle komma att vara tillåtna (tyckte vi). Madrasserna var uppblåsta och bäddade, saker låg utspridda över hela rummet, det var stökigt men vi kände oss som hemma.
Och nu var det dags för den första matchen i gruppspelet, som vi väntat. Det började precis så bra som det kunde, med vinst och så fortsatte det. Vi var framme vid slutspel och kvartsfinal. När man går in i ett slutspel infinner sig en helt annat känsla och nervositet. Ett mer påtagligt fokus under match, och som lag fixade vi det. Vi vann kvartsfinalen och nu hade vi nått ända fram till semifinal, lyckan var total.
Vi fick reda på att i semifinalen skulle vi få möta Jitex, ett lag som på förhand var överlägsna favoriter att vinna hela cupen. För utomstående människor var vi redan uträknade. Men vi hade bestämt oss, vi skulle inte förlora utan kamp. Dagen innan semifinalen var det disco för alla ungdomar på cupen. Såklart var detta en av höjdpunkterna för veckan och vi tjejer var taggade för dans och skoj. Innan discot gick vi alla spelare, ledare och föräldrar ut för att äta och fira våra framgångar.
När vi satt där och hade det fantastiskt trevligt och roligt fick vi höra av en förälder att Jitex redan hade bokat bord för mat som man skulle få innan finalen om man vunnit semifinalen. Vi fick också höra att spelarna i Jitex inte fick lov att gå på discot utan det var sängdags tidigt på grund av semifinalen dagen efter. Jag minns hur förvånad jag blev, att jag någonstans tyckte synd om spelarna och hur jag i mitt huvud blev arg på tränaren för att han ställde sådana krav på sina spelare, de missade ju allt roligt?. För mig var detta otänkbart då jag vet att mina egna tränare aldrig skulle resonera så. Detta gjorde oss i alla fall definitivt mer taggade på att vinna, och vi skulle minsann bevisa att vi var ett lag att räkna med.
SEMIFINAL: Dagen var kommen, semifinalen var här och det var upp till bevis. Jag kan fortfarande känna den där kittlande och nervösa känslan jag hade i kroppen innan domaren blåste i pipan, och jag vet att alla spelare i laget kände precis likadant. Det där fokuset jag pratade om innan var nu ännu mer påtagligt. Jag minns hur våra tränare på samlingen innan matchen var noga med och säga att vi bara skulle gå ut och ha roligt på planen, att vi skall göra detta tillsammans och vi skall kämpa tills sista sekund är kommen. OCH DET GJORDE VI.
Matchen var igång och den började sådär trevande där man som lag försökte känna lite på varandra innan man kommer in i det. Vi krigade på och matchen var jämn, jag minns hur spelarna i Jitex blev mer och mer otåliga för att de inte fick in bollen i mål samtidigt som vi blev mer taggade. Det var i mitten av andra halvlek, fortfarande 0-0, när en av våra spelare råkade ta med hand i straffområdet och domaren blåste genast straff. Luften gick lite ur oss, men vi visste ju hur duktig vår målvakt var och hur pressade Jitex-spelarna kände sig.
Tränaren i Jitex som också hade hade en dotter i laget, sa till henne att ta straffen, gråtandes skrek hon nej men han insisterade. Hon gick med nedstämda steg fram till straffpunkten. Där och då kände jag det. Jag visste att Evelina, vår målvakt skulle rädda den. OCH DET GJORDE HON, vilket jubel. Den känslan var mäktig i den stunden. Nu var det inte många minuter kvar, fortfarande 0-0 när Johanna i vårt lag drev med bollen och fick till ett kanonskott som gick stenhårt rakt upp i nättaket.
Vilken eufori, vi ledde med 1-0 med bara ett fåtal minuter kvar och nu handlade det bara om fokus och noggrannhet. Det var som om tiden stod still och minuter kändes som timmar. Till slut blåste domaren i pipan och matchen var slut. Seger var ett faktum! Vi gjorde det, vi gjorde det som inte många trodde var möjligt.
Jag ryser när jag tänker på den känslan och den totala lyckan som infann sig i denna stund. Jag vet inte hur många ’’vågen’’ vi gjorde inför alla våra föräldrar som var där, eller hur många sånger om seger vi sjöng den dagen. Men vi gjorde det, vi gjorde det som lag . Vi kanske inte var de mest skickliga spelarna individuellt som Jitex var, men vi var ett lag. Som lag och tillsammans bevisade vi att man med en fantastisk lagmoral, glädje och gemenskap kan uppnå fina framgångar.
Så tack, tack till mina dåvarande tränare Peter och Olle för att ni givit mig en ungdomsfotboll som symboliserar gemenskap och glädje och som fått mig vilja fortsätta med fotbollen. Framförallt tack för alla fantastiska minnen jag fått uppleva tillsammans med detta lag, både tränare och spelare.
Till alla ledare där ute, låt era spelare ha roligt, låt de utvecklas tillsammans och i egen takt, låt alla bli sedda och var själva en bra förebild. Tillsammans kan ni uppleva magi. Detta är lagsport för mig.
Må gott alla.
FAKTA HANNA EMANUELSSON
Födelseår: 1993.
Familj: Mamma Mia och pappa Hans ’’Gubben’’.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Anfallare i Alingsås KIK.
