ANNONS:
ANNONS:

Thorell om spontanfotboll

Samuel Thorell är tränare för BK Spark. Men han är också en skön skribent, vilket han visar med den här texten om en kvällspromenad genom Alingsås.

Det är en sådan där kväll när man inte längre vet om sommaren ska klänga sig kvar ett litet tag till eller om den redan har övergått till höst. Det är egentligen inte direkt kyligt, luften är snarare ljum, men vinden känns friskare än på länge. Solen gick ned för minst en timme sedan och lyktstolparna sprider ett gult sken över trottoaren. Hunden (vars koppel jag håller i) verkar precis som jag, vara medveten om att värmen snart går över till kyla och tycks därför ta extra god tid på sig den här kvällspromenaden.

Plötsligt väcks jag ur mina tankar av ett ljud. Ett ljud jag genast känner igen men inte riktigt kan avgöra var ifrån. På något underligt sätt känns ljudet varmt och hemtrevligt…nästan tryggt. Jag går mot ljudet och hör fötter som springer, stannar och springer på nytt. Jag går in i ett bostadsområde och närmar mig en gård inklämd mellan lägenhetshus. Jag hör skratt, rop och framför allt – jag hör ljudet av en boll som sparkas mot ett stängsel, jag hör jubel. Först då inser jag vad det är som sker där framme. Spontanfotboll. Jag fortsätter fram emot den asfalterade planen med stängselmål och låter hunden uträtta sina behov tillräckligt nära planen för att jag ska kunna kika på matchen som utspelar sig där framme.

Genast väcks gamla minnen till liv. Jag tänker på somrarna när man sprang ut klockan 8 på morgonen med en boll under armen för att möta likasinnade på kvarterets fotbollsplan. Där sparkades det boll fram till middagen då alla (mycket motvilligt) tvingades in av sina föräldrar för att få mat i magen. I samma stund som den sista tuggan var nersköljd med ett glas vatten var man ute igen. När solen så småningom gick ned bakom miljonprojektets höghus hade man en bra dag hunnit med att både vinna allsvenskan, FA-cupen och VM. Eller ännu bättre – man hade kanske gjort någon helt ny fint som ingen annan hade bemästrat än.

– Ska du plocka upp efter hunden eller?

Ännu en gång väcks jag ur mina tankar och min blick möter ett par undrande ögon.

– Eh…jo, absolut. Lyckas jag klämma fram till kvinnan framför mig.

Hon vänder sig om och traskar fram till barnen. Jag följer kvinnans råd angående hunden, och hör samtidigt hur killarna och tjejerna där borta ”bara ska köra ett mål till” innan det är dags att gå hem.

I ögonvrån ser jag hur deras skuggor dansar i det gula skenet från gatlyktorna. I takt med att jag går hemåt avtar de värmande ljuden. Jag känner hur jag saknar den där magiska tiden då allt bara handlade om att springa efter en boll på en upptrampad plan. Sedan tänker jag att fler ungar borde vara ute och spela FA-cupfinaler, matcher i Champions League, VM-kvalmatcher eller kanske ett El Classico…

Spontanfotboll är något fantastiskt som alla bollälskande ungar borde få uppleva och jag hoppas innerligt att den aldrig dör ut.

/ST

1 tanke på “Thorell om spontanfotboll”

Lämna en kommentar