Malin Rosén är tillbaka med en ny text. I dag om vikten av att få så många barn och ungdom ar som möjligt att spela fotboll så länge som möjligt.
– Efter den här säsongen lägger vi av Malin, det går inte längre.
Det var min pappa tillika fotbollstränare som sa de där orden och det värsta var att jag visste att han hade rätt. Min pappa är den som lärt mig att älska fotboll, alla mina tidiga fotbollsminnen är tillsammans med honom. Det första är så tidigt att det mest är en känsla och en doft, eller kanske snarare en lukt, lukten av ett omklädningsrum.
Pappa tränade Lekstorps pojkar födda 1960 från att de var knattar tills de var 16 år. ”Mina killar” som han kallade dem, och fortfarande gör när han pratar om den där tiden. Det hände att jag fick följa med honom på träningarna, men jag var så liten att minnet för mig mest är lukten av svett och liniment. Några år senare blev han fotbollsdomare och ibland hängde jag med och tittade på de matcher han dömde. Jag minns speciellt en allsvensk match mellan Stenkullen och Jitex. Pappa skulle gå på linjen och jag stod i publiken, djupt imponerad av de stora duktiga tjejerna på planen och stolt över min pappa. Samtidigt minns jag att jag också tyckte lite synd om honom, han fick ju springa alldeles själv där ute på kanten. Mitt under matchen smög jag därför försiktigt fram och stoppade lite godis i hans hand. Just det minnet tycker pappa mycket om att berätta.
Nästa starka och fina fotbollsminne är från VM-sommaren 1982 då vi var på semester på Rhodos. På kvällarna när min lillasyster och mamma hade gått och lagt sig gick pappa och jag ner till restaurangen på hotellet där det fanns en TV. Pappa beställde en öl och jag en 7-up och sedan satt vi där tillsammans med de andra gubbarna och kollade på matcherna.
Men, nu var det alltså pappa som sa de där om att vi skulle lägga ner vårt lag, Floda BoIF:s flickor födda 1973. Hela hösten hade vi kämpat med att jaga spelare till matcherna. Jag hade sprungit runt på rasterna och försökt övertala de tjejer som slutat att ställa upp och spela. Ibland fick vi ihop till ett par avbytare, ibland fick vi spela utan. En gång minns jag att vi spelade en hel match med bara tio tjejer. Men nu var det slut, det gick inte längre. Idag år 2020, hade det förhoppningsvis sett annorlunda ut. Jag antar att klubben hade försökt lösa situationen på något vis, men då på 80-talet var inte flicklagen i Floda BoIF speciellt prioriterade.
Jag antar, men observera att det inte är något annat än en kvalificerad gissning, att styrelsen mest såg det fördelaktiga i situationen. Färre flicklag betydde ju fler plantider till pojklagen. Floda hade på den tiden bara en enda gräsplan, Tullängen. Således var det grusplaner som gällde på alla träningar och i stort sett alla matcher. Ett fåtal gånger per år fick vi spela på Tullängen och då var det speciellt, det kändes viktigt och stort på något vis. Jag minns en av de gångerna. Vi hade sett fram emot den här matchen. Men så dagen innan fick vi beskedet; matchen skulle spelas på grus istället. Floda hade lånat ut vår plan till Lerums herrar eftersom deras plan var vattensjuk. Min pappa blir sällan arg men jag lovar er, den här gången blev han det.
Efter att vårt lag blivit nerlagt försökte jag byta klubb. Pappa skjutsade mig till Stenkullen. Jag minns känslan när jag steg in i det där omklädningsrummet, jag tyckte att alla stirrade på mig. Jag gav upp efter några träningar eftersom jag kände mig ensam. Förmodligen hade det gjort stor skillnad om någon av tränarna hade förstått vikten av att se och bjuda in, att hjälpa mig in i laget. Det gjorde de inte och jag slutade att spela fotboll.
Nu låter det kanske som att detta var ett trauma för mig? Det var det inte, men visst var det en sorg. Det tror jag alla som varit tvungna att sluta spela fotboll mot sin vilja förstår. Det spelar nog ingen roll om orsaken är en skada eller att man inte har något lag, om man är 13- eller 40 år. Det är sorgligt att sluta spela fotboll innan man har spelat klart, så enkelt är det. Så nej, den här händelsen är inget trauma, men jag är övertygad om att den format mig i mitt ledarskap.
Som barn- och ungdomsledare har jag alltid lagt tid och engagemang på att nya spelare ska känna sig välkomna, att alla som vill spela fotboll ska få möjligheten att göra det oavsett talang, ekonomi, kultur eller hemförhållanden. Svenska fotbollförbundets vision ”fotboll för alla” är bra men än så länge ofta långt ifrån sanningen. Bara under mina år som ledare i KIK har jag flertalet gånger stött på patrull; Tjejer som kommer från familjer som varken har råd till medlemsavgift eller fotbollsskor, tjejer som till synes kommer från välbärgade hem men inte har något som helst stöd när det kommer till support och engagemang, tjejer som som inte vill något hellre än att spela fotboll men som inte får på grund av kulturella skäl. Har man som barn-och ungdomsledare aldrig stött på dessa eller liknande problem har man förmodligen haft en stor portion tur eller så har man helt enkelt haft skygglappar för ögonen. Ska vi förverkliga visionen ” fotboll för alla” så krävs det nog att vi förutom klara riktlinjer från förbund och bra värdegrunder i klubbarna också framförallt har duktiga barn-och ungdomsledare som har ork och vilja till att genomföra visionen i praktiken.
Jag brinner för frågan hur vi får fler tjejer och killar att vilja spela fotboll längre, detta är ju viktigt ur så många olika aspekter. Idag talar statistiken om ett stort tapp av både killar och tjejer inom fotbollen redan vid 12-års ålder, och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om. Jag inser dock att den här texten skulle bli alldeles för lång, så jag sparar mina funderingar om detta till nästa tillfälle.
Och pappa, jag vet att du grämer dig för att vi var tvungna att lägga ner vårt lag och att jag slutade spela fotboll – gör inte det! Det var oundvikligt och du gjorde vad du kunde. Som egenföretagare arbetade du hårt och mycket men du tog dig ändå tid till att vara tränare och engagera dig – jag är så tacksam över det! Det är så mycket i ditt ledarskap som jag inspirerats – och fortfarande inspireras – av. Jag är också stolt över att ha haft en pappa som alltid har brunnit för tjej- och damfotbollen, även i en tid när det verkligen inte var självklart. Pappa, tack för att du la grunden till mitt fotbollsintresse. Du är min förebild, både som ledare och människa.
FAKTA MALIN ROSÈN
Födelseår: 1973.
Familj: Gift med Ola, barnen Ville 17, Tindra 17 och Isak 13.
Bor: Alingsås, vid Gerdsken.
Klubbar i karriären: Flickfotboll i Floda BoIF och ledare i Alingsås KIK. Så ingen jättelång meritlista ?
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Ledare U-laget i Alingsås KIK.
