ANNONS:
ANNONS:

”Är det i motvind som LFK-Draken lyfter?”

En minst sagt turbulent vecka ligger bakom LFK:s damer.
Men som bekant är det först i motvind som en drake kan lyfta.
Frågan är bara om det även gäller för den rödsvarta sorten?

”The bottom is nådd.
Hur långt kan man gå?
Hur lågt kan man sjunka?
Hur kasst kan man må?”

Ja, kanske tänkte Jason ”Timbaktu” Diakité på LFK dam när han skrev den där låten.
För det är precis på den där platsen som laget befunnit sig den senaste veckan. På den absoluta botten i lagets snart fyraåriga historia.

Efter tre år av idel framgångar så måste man väl ändå säga att debutsäsongen i Elitettan gått allt annat än bra.
LFK är förvisso ett bättre lag med bättre fotbollsspelare denna säsong, men motståndet är som alla förstått betydligt bättre – ja, bättre än vad LFK själva trodde innan säsongen drog igång.

Inte samma glädje i årets LFK.
Inte samma glädje i årets LFK.

Steget upp till elitfotbollen har varit tufft att ta. Uppbackningen från såväl kommun, förening och publik har funnits där, men den nödvändiga rutinen och spetsen på planen har inte varit tillräcklig. Allt för många gånger har man spelat fin fotboll i 60 minuter för att sedan gå ner sig och ge motståndarna lillfingret. Problemet är bara att lagen i Elitettan tar hela handen.

Som om inte de uteblivna resultaten på planen var nog. Under veckan som gått gick det också upp för omgivningen att allt inte stått rätt till inom omklädningsrummets väggar.
Påverkat av resultaten eller något annat? Hur  som helst så valde nästan hela tränarstaben att avgå just innan alla vi andra dansade små grodorna runt midsommarstången.

Ja, midsommarhelgen är nog verkligen något LFK-tjejerna och personerna runt laget vill glömma. För denna annars dygnsljusa helg var i LFK-ögon mer lik en dag i slutet av november.
Grå, trist och ett enda långt mörker. Och droppen blev ändå när laget efter att haft ledningen med 2-1 mot Älta tappade in två mål på övertid och förlorade. Totalt mörker!

Raderna ovan är knappast munter läsning, men en sammanfattning av LFK:s tunga vår. En vår som får långt ifrån godkänt och som skapat fler frågor än svar kring en framtid som helt plötsligt inte kändes lika ljus som tidigare.

Men innebär detta att loppet är kört och att tjejerna gett upp – knappast.

För känslan säger ändå att detta är ett lag man inte ska räkna bort i första taget. Uppgiften att rädda nytt kontrakt är långt ifrån omöjlig och öppnar man den ”positiva dörren” lite på glänt så döljer sig en hel del grejer där inne.

Först en tillfällig ledare i form av tydlige och positive Christer Andersson med ett förflutet att rädda upp prekära lägen. Lägg där till en taggad Maria Synnerdahl med allsvensk rutin som ska skapa trygghet bakåt. Maria är spelklar redan till morgondagens match mot Jitex. Något som även gäller amerikanska nyförvärvet Heather Williams. En spelare som precis som Maria lär ställa krav både på träning och match. Till sist. Övertalningskampnjen för att få tillbaka ”Stisse” och Erik Lundstedt kan mycket väl få ett lyckligt slut.

Och just det. Klubbchefen Hans Fredrik Johansson får inte glömmas bort. Trots turbulensen den senaste tiden jobbar han på i samma enorma takt. Ett under att denne man inte träffat på den där berömda väggen än. Bara att hoppas att LFK tar hand om en av sina absolut viktigaste personer….

Så innan man ”målar f-n på väggen” och allt det där ska man kanske lyssna klart på den där Timbaktulåten

”Kändes förjävligt innan men det börjar bli lite bättre nu min vän.
Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen”

Det är dags att LFK-Draken lyfter i motvinden!

kite-clipart-red-kite
Synpunkter på denna krönika tas förstås gärna emot här på sidan eller på Twitter till @Bollbloggaren

Lämna en kommentar