ANNONS:
ANNONS:

Dags att blåsa igång säsongen 2017

KRÖNIKA: Imorgon drar jag på mig domartröjan igen.
Och jag gör det med samma inställning som jag haft som spelare.
Här mina tankar om att gå från spelare till domare.

Visste nog inte riktigt vad jag gav mig in på hösten 2015. En knäskada under sommaren gjorde att den mediokra fotbollskarriären fick ett tillfälligt (?) slut. Jag som hade tänkt att lira tills 40-strecket närmade sig – minst…

Dags alltså att tänka om och tänka nytt och till sist föll valet att gå en domarkurs.

Med pappa som rättsskipare i över 25 år var valet kanske inte jättekonstigt, men farsans ständiga fråga efter spelad fotbollsmatch: ”och hur var domaren?” hade skapat en något fientlig inställning till att dra på mig domartröjan.

Jag hade faktiskt aldrig reflekterat över vad jag tyckte var en bra domare? Oftast innebar ett bra resultat för mitt eget lag i matchen också att domaren skött sig bra och ett dåligt att visselblåsaren i mitten förmodligen varit lite sämre…

Men det är klart. Egenskaper som positiv, engagerad, rättvis och ödmjuk var förstås saker man värdesatte hos en domare. Och känslan när man tog beslutet att gå den där domarkursen var att ”de där egenskaperna känner jag nog att jag skulle kunna förmedla till spelarna”. Ödmjukt var odet! 😉

Under utbildningen fick man dock snabbt lära sig att grunderna till att bli en bra domare var betydligt lurigare än väntat. De goda regelkunskapen man upplevt att man haft som spelare var snarare en myt och domarskapet visade sig betydligt mer komplext och seriöst än vad jag väntat mig. Här gick det minsann inte att ”lalla runt”.

Det var också just de sakerna som sporrade mig allra mest. Den oerhörda seriositet som såväl instruktörer som alla i och kring domarkåren hade. Det gav en utmaning som jag kände passade mig alldeles utmärkt.
Ja, utbildningen till att bli domare gav mig faktiskt ett pånyttfött fotbollsintresse. Helt plötsligt fick man se på sitt favoritintresse från en annan synvinkel. Oerhört nyttigt och lärorikt!


Och att efter så många matcher få direkt feedback av en observatör på plats. Hur kul som helst och ett måste för att kunna göra saker bättre. 

När det sedan gick bra på planen under 2016 så blev intresset för dömningen förstås större och den där strävan efter att få dra på sig spelartröjan igen kändes mer avlägsen.

26 matcher som huvuddomare och 27 som assisterande under fjolåret gav också massor med nya erfarenheter. De mesta positiva, men också ett och annat misstag som man bara fått lära av.

62 gula (2,38/match) och fyra röda visades också upp från bröst- eller bakficka under en säsong som annars enligt mitt tycke mestadels kantades av respekt mellan både spelare, ledare och domare.
Visst har man givetvis stött på en och annan bitter ”surmule” men jag måste säga att jag varit förskonad från de oförståeliga och hemska incidenter som domare runt om i landet råkat ut för.

Nej, första säsongen som domare har verkligen givit mersmak och jag ser verkligen fram mot årets säsong. Imorgon lördag åker domartröjan på för första gången och nya utmaningar väntar.

Om alla spelare och ledare efter match kommer att tycka att domaren gjorde en kanonmatch?

Det håller jag som otroligt. Men jag kan lova att jag kommer att göra mitt absolut bästa och vara så engagerad jag bara kan. Precis samma inställning som spelare, ledare och andra i fotbollsfamiljen förhoppningsvis har…

Lämna en kommentar