ANNONS:
ANNONS:

”Det bästa med att vara tränare är tre poäng en fredagskväll”

Med fotbollen i centrum under hela livet.
Lokalfotboll.se har träffat Vinningas tränare Henrik Brodén i en Fredagsstafett om närkamper, föreningsliv och det tidskrävande ansvaret att vara division fem-tränare i dagens fotboll.



Namnlöst.001


HENRIK BRODÉN
, 45 år, tränare i Vinninga, spelar i svarta Copa Mundial, bor i hus i Ardala, fru och två döttrar, Bristtekniker på Skara Energi, jakt, skog och handboll med Skara HF är stora fritidsintressen, håller seriesegern med Ardala i 6:an 2003 som roligaste fotbollsminnet och anser att Peter Bergsten (Ardala) och Morgan Lundgren (Skara) är bästa spelare han spelat tillsammans med och Johan Persson (då ENV, nu Skara) är den bäste spelare han tränat

—————————————-

Fem snabba: 
(Henriks svar i fet stil)
Spela fotboll eller träna fotboll
Erik Hamrén eller Lars Lagerbäck
Emtunga eller Vinninga
Känslorna utanpå kroppen eller i kroppen
”Kvadraten” eller ”15-15!

—————————————-

Du har spelat och tränat i många klubbar i den lokala fotbollen. Går rakt på sak och undar var du egentligen har ditt lokala fotbollshjärta?
– Hade du frågat mig för några år sedan hade jag sagt Ardala, men jag har inte lika mycket känslor till min moderklubb nu för tiden. Men det är en svår fråga för mig och alla föreningar jag har varit i har berört mig på något sätt. Är en föreningsmänniska och jag får lätt känslor för de personer i föreningarna som gör jobbet i det tysta. Därför är det svårt att säga en klubb. Men skulle du tvinga ur mig ett svar kanske jag skulle säga ENV. En fanatstisk förening som tog hand om mig på alla sätt. Blir fortfarande inbjuden på fester och har kontakt med klubben och det betyder mycket.

Annars är du född och uppvuxen i Vinköl med Härlunda som närmaste fotbollsklubb. Ändå blev det Ardala som blev moderklubben. Varför då?
– På Källebacken i Härlunda blev det mest spontanfotboll med kompisarna, men när man kulle börja spela fotboll på riktigt blev det som sagt Ardala. Gick och cykla dit också och brorsan spelade där sedan tidigare så det blev naturligt. Sedan spelade jag i klubben fram till jag var 22 år och vi ramlade ur division fem. Då hörde Skara av sig. De hade just kvalat till division två, men missat. Tänkte det kunde vara kul att testa på att spela högre upp så det blev två säsonger i Skara i division tre.

Ardala IP. Henriks första anhalt.
Ardala IP. Henriks första anhalt.

 

Vad hade du för några drömmar och mål med fotbollen som ung?
– Ville väl bli fotbollsproffs som alla andra unga killar, men annars tänkte jag nog inte så mycket på det. Medias bevakning var inte lika intensiv då och det kändes som man knappt ens visste vilka som lirade i landslaget. Allt eftersom fattade man väl också att man inte skulle bli proffs och då var det viktigaste att det var roligt att spela.

Det blev två år i Skara och division tre vilket också blev den högsta division du spelat i. Kändes det som det var den nivå du hade möjlighet att nå?
– Ja, det var nog det. Var ett tillräckligt stort steg att ta från Ardala i botten av femman till Skara i toppen av trean. Tog ett tag att anpassa mig till träning och match, men sen gick det rätt så bra och så många mål som jag gjorde i Skara under en säsong har jag aldrig gjort varken tidigare eller senare. Mer än två år blev det inte. Vi fick vår första dotter Jenny vid den tiden och jag kände att jag inte hann med att träna så mycket som jag gjorde så jag gick tillbaka till Ardala 1994. Men jag hade nog inte nått längre. I Skara hade jag order att vinna bollen och sedan slå en lätt passning till Morgan Lundgren. Det säger väl det mesta om mina kvaliteer.

Ja, hur var du egentligen som spelare under din mest aktiva tid i karriären?
– Jag la väl inga fingrar emellan om man säger så. Var en orädd spelare, men i mitt tycke var jag inte den som spelade fult. Var istället ganska vårdslös mot mig själv, men trots det har jag aldrig varit skadad under min karriär. Jag tror det var för att jag alltid gick in 110% in i duellerna. Motståndarna gick in lite halvhjärtat och då blev det istället de som skadade sig.

Du fortsatte i Ardala fram till 1999 innan du gick till Jung som assisterande tränare. Var det något som var givet att du någon gång skulle bli tränare?
– Det var under tiden i Skara som jag började att fundera på det, men det var nog tur att Jung hörde av sig. Då tränade Roger Florén laget och ville ha mig som assisterande tränare. Var en perfekt start att smygas in i tränaryrket. Det var lagom mycket ansvar och jag förstod hur mycket jobb det var att vara tränare.

Efter detta har du både spelat och tränat många lag. Ofta i en roll som just spelande tränare. För många är detta en tuff roll. Hur har det varit för dig?
– Vet att många tycker att det är en svår roll och visst har säkert folk haft synpunkter om mig i den rollen också. Men jag måste nog säga att jag varit en bättre tränare i de föreningar som jag samtidigt spelat i. Det har passat mig bra och jag tycker det har varit lättare att känna av läget på både träning och match när man samtidigt har spelat. Lite tror jag det beror på min position som varit mittback. Därifrån har man haft överblick över spelet och kan på så sätt se vad man behöver förändra eller trycka mer på. Viktigt i den rollen är dock att man behöver bra lagledare och assisterande tränare som kan hjälpa till med praktiska saker vid sidan.

När la du skorna på hyllan och bara var tränare?
– Gjorde väl min sista A-lagsmatch när jag tränade Emtunga 2013, men jag säger nog att jag officiellt la skorna på hyllan när jag slutade i ENV 2009. Tog ett tag att ställa om att bara vara tränare sen. Trivdes som sagt väldigt bra i rollen som spelande tränare.

Brodén drar fortfarande på sig matchtröjan.
Brodén drar fortfarande på sig matchtröjan.

Men jag vet att du fortfarande spelar i Vinningas U-lag så än är skorna allt igång. Vad har du tappat sedan du var aktiv på allvar?
– Ha, ha. Inget om du frågar mig… Jo, men visst har man tappat. Framför allt timing och snabbhet. Men i U-lagsserien handlar det mycket om att stå rätt och det fungerar fortfarande bra.

Ardala först. Sedan Skara (1993-94), Ardala (94-99), Jung (99-03), Ardala (03-07), ENV (08-11), Emtunga (12-13) och Vinninga (14-15). Det har gått i ett under din karriär inom fotbollen. Du har aldrig fått för mycket?
– Var ett tag i ENV, men då gick jag ner och bara var spelare. Har haft en del sådana break när jag bara varit spelare och det har varit skönt att slippa tränaransvaret. Under de perioderna har jag kunnat ladda batterierna och blivit sugen att ta mer ansvar igen.

Nu är det som sagt Vinninga som är ditt lag. Hur många timmar i veckan lägger du ner på ditt uppdrag i klubben?
– Oj. Spritt över en vecka är det svårt att säga. Men en träningskväll är det träning 18:00. Då är jag där senast 17:00 och lämnar Lindvallen vid cirka 20:30. Fotboll med Vinninga blir det väl varannan dag under säsong så det är matcher med A-laget. Dessutom försöker jag se på alla U-lagsmatcher och så blir det förstås mycket tid i telefonen också.

Vad är det roligaste med att träna ett fotbollslag på lägre nivå?
– Det roligaste är tre poäng en fredagskväll! Inte mycket som slår det. Annars är det förstås att killarna gör det på planen som vi tränat och pratat om innan. Att se laget utvecklas och bli bättre. Men sedan blir det ju som en livsstil det här med fotbollen. Något jag trivs jättebra med.

Hur skulle du beskriva dig själv som tränare?
– Jättesvår fråga. Försöker läsa av spelarna mycket och få alla att bli sedda. Tycker det är viktigt att prata med alla killar och bry mig om personerna. Min uppgift är ju att få alla i laget att tycka det är riktigt roligt med fotboll.

Du beskrivs som en tränare som håller samma känslomässiga nivå oavsett medgång eller motgång. Ger du aldrig ditt lag ”en rejäl skrapa” om de inte presterar?
– Stämmer att jag inte är någon aukoritär tränare och jag håller nog mycket av frustrationen inom mig om jag skulle känna någon sån. Tror inte heller på det att skälla på laget i halvtid för att de ska bli bättre. Men det är klart att jag kan bli riktigt arg om det skulle vara så. Men då är det mest för att markera att någonting inte är okej.

Om vi går in lite på Vinninga. Förra året var förstås en riktigt tung säsong, men som fick ett lyckligt slut. Hur jobbigt var det att vara tränare då?
– Det var tufft. Vi hade många skador och det var mest motgång hela tiden. Målen uteblev framåt och vi tvingades till ett långt kval för att klara kontraktet. Men vi hade tur att många kom tillbaka från skador under hösten och med bra träningsnärvaro kunde vi hålla hela vägen ut. När vi besegrat Emtunga i sista matchen var det som om allt bara rann av oss. Det var en tomhet som uppstod som nästan var som när man vinner en serie.

Nisse Larson blev Brodéns guldgosse ifjol.
Nisse Larson blev Brodéns guldgosse ifjol.

I år har det gått bättre och kontraktet är säkrat. Har ni presterat som förväntat tycker du?
– Det har vi väl gjort. Lite fler poäng hade jag dock önskat. Vi borde vunnit ett par matcher som vi kryssat, men vi har fortfarande inte fått målskyttet att lossna och då är det svårt. Men vi har heller inte förlorat så många matcher så vi har visat att vi håller jämna steg med de bästa lagen i serien.

Ja, bara fyra förluster, men hela nio kryss på 19 matcher. Varför spelar ni så mycket oavgjort?
– Svårt att säga, men vi är bra bakåt och har varit stabila i vårt försvarsspel. Sedan gör vi inte så många mål och då finns risken för målsnåla och oavgjorda matcher. Men det är lite ironiskt att vi alltid kryssar och vi snackar om det mycket i laget.

Vad krävs då för att Vinninga ska bli ett lag som utmanar om en plats till division fyra?
– I våras var vi mycket folk på träning, men under hösten har det varit dåligt. Folk behöver hänga i hela året. Speciellt då vi inte tränar mer än två gånger i veckan. Vi måste få träna på det vi vill och då fungerar det inte att nyckelspelare är borta. Sedan behöver vi ha in en målskytt som gör 10-15 mål på en säsong. Eller en. Vi tar gärna flera.

Något annat du vill tillägga så här på slutet när du får chansen?
– Ja, jag skulle vilja nämna lite personer vid namn som jag tycker behöver hyllas och som hjälpt mig mycket genom de år jag tränat och spelat. I Ardala är det Jan Olof Skallberg och Ove Berntsson. I Jung Jens Persson och Andreas Gustafsson. I ENV Kent Edman, Johan Alriksson och Johan Persson. I Emtunga Linus Johansson och i Vinninga David Broberg och Christian Johansson. Detta är alla personer som berört mig mycket och som lägger ner mycket hjärta i sina föreningar. De bör hyllas!

Till sist ska du få skicka stafettpinnen vidare till någon annan ledare, spelare, supporter eller lokal fotbollsprofil. Vem har du valt och vad vill du fråga?
– Jag har valt ENV:s Kent Edman. Han bor i småländska Ljungby, men är ändå engagerad i ENV på ett helt fantasktiskt sätt. Hur orkar han egentligen med detta och hur är det att åka 25 mil enkel resa för att se en division fyra-match?

 

VAD TYCKTE DU OM DENNA VECKAS FREDAGSSTAFETT? KOMMENTERA GÄRNA!

Galejan

 

 

 

Lämna en kommentar