ANNONS:
ANNONS:

”Det gäller att visa att man är bra – inte tro att man är det”

Fredagsstafetten lämnar denna vecka Västra Götaland för en resa till den kungliga huvudstaden Stockholm.
Här träffar vi Götenesonen Jesper Arvidsson som i år ska spela för Djurgårdens IF i Allsvenskan. För Lokalfotboll.se berättar han om vad som krävs för att lira allsvenskt. Vad man egentligen får offra och vilken motståndare som är jobbigast att möta?

JESPER ARVIDSSON, 28 år, fotbollsproffs i Djurgårdens IF, bor i lägenhet i Saltsjöbaden, sambo, gillar att laga mat och kolla Chelsea på fritiden, håller uppflyttningen till Allsvenskan med Åtvidaberg 2009 och SM-guldet 2006 med Elfsborg som bästa fotbollsminne och duon Anders Svensson (Elfsborg) och Kristian Bergström (Åtvidaberg) som bästa spelare han spelat tillsammans med.

Fem snabba (Jespers svar i fet stil)
Ytterback eller yttermittfältare
Hammarby eller AIK
Konstgräs eller naturgräs
Göra mål eller spela fram
Slå en tunnel eller göra en perfekt glidtackling

Rakt på sak. Hur är formen så här i mitten av januari?
– Ja du, den är hygglig. Har ont så in i h-vete i kroppen bara efter all träning. Det är full rulle just nu och nästa vecka har vi åtta pass att se fram emot. (fem boll och tre fys.)

Efter fem säsonger i Åtvidaberg har du nu tagit steget till Djurgården. Hur är känslan?
– Känslan är givetvis bra. Annars hade jag aldrig gått hit. Har kommit in bra i laget och det känns riktigt bra att ha nära till arbetet. Idag har jag till exempel 30-35 minuter till träningen. När jag pendlade mellan Stockholm och Åtvidaberg förra säsongen hade jag närmare tre timmar enkel resa till träningen när jag inte bodde över i min övernattningslägenhet.

Varför blev det då Djurgården och inte en fortsättning i Åtvidaberg där du gjorde en kanonsäsong?
– Det var en kombination av ganska många saker. En viktig faktor var att kunna bo i samma stad som där jag spelar. Sedan behövde jag en nytändning och ett miljöombyte. Sedan ska jag inte snacka bort att en höjd lön också spelade in.

Det ryktades länge om att du var nära en övergång till Hammarby. Hur nära var det egentligen?
– Jag träffade Hammarby tidigt och hade de bara varit lite snabbare hade det mycket väl kunnat bli spel där. Men sedan kom Djurgården in i bilden och då kändes det som ett enkelt val. Allsvenskan istället för Superettan tar jag alla dar i veckan.

Du kommer nu till en storstadsklubb med ökade krav på både dig och laget. Vilka är de största skillnaderna du märkt jämfört med Åtvidaberg?
– Djurgården är en betydligt större klubb. Det märks på alla sätt. Klubben är mer proffisionell helt enkelt och har större resurser. Sedan är det klart att man har känt av kraven redan nu då så många runt omkring är så engagerade i klubben. Antar att det blir ännu mer tryck när vi väl börjar att spela matcher.

Vad har du annars för några förväntningar på den kommande säsongen?
– För egen del är det att spela så mycket som möjligt och utvecklas. Tror jag kan bli en ännu bättre spelare än idag och det ska jag jobba för. För lagets del är målet att hamna så högt upp i tabellen som möjligt. Vår tränare Magnus Pehrsson har ambitionen att vi ska vara en av Skandinaviens största klubbar. Vi är inte där nu, men det är dit vi siktar.

För oss som harvar i de lägre serierna vill vi förstås veta om man lever ett drömliv som allsvensk fotbollsspelare. Så hur är det egentligen med det?
– Drömliv och drömliv… Nej, det gör man inte. Visst har man mycket fritid och tjänar bra med pengar för att träna två fotbollspass om dagen. Det man ska veta är dock att man får offra mycket också. Man får inte gå ut och ”ha kul”. Man kan inte åka iväg och hitta på grejer när man vill för att man tränar och semestern är förlagd till november. Det är inte så glassigt som man kan tro.

Hur ser en vanlig försäsongsdag ut för dig så här års när ni kör dubbla pass?
– Går upp vid 07:00. Tre dagar i veckan får vi frukost innan träning och då äter jag inte hemma. Annars är jag vid träningsanläggningen vid 8:30. Blir lite brädspel och tjöt med de som har kommit innan vi har samling 9:50.
Genomgång av träningen och sedan träningsstart 10:45. Vi tränar i en och en halv till två timmar och käkar sedan lunch vid cirka 13:30.
Under eftermiddagen är vi uppdelade i tre Fys-grupper och alla dessa har olika träningsstart mellan 15:00 och 16:30. Beroende på när man startar är man väl hemma i lägenheten igen mellan 17:30 – 18:30. Väl hemma så här års har man inte direkt mycket energi, utan det blir mest soffliggande.

Den ekonomiska biten då som allsvensk fotbollsspelare. Hur ser den ut egentligen? Blir man rik på att lira allsvenskt?
– Givetvis skiljer det sig mellan klubbar och klubbar och mellan spelare och spelare. Men går man till vad jag tjänade i ”Åtvid” var det väl lite mer än vad en ”Medel-Svensson” tjänar (Jesper Arvidsson höftar att en sådan lön är 26000 – 27000 kr). I Djurgården tjänar jag lite mer än så. Men som medelmåttig allsvensk spelare så kan man inte lägga undan några stora summor till efter karriären. Då gäller det att hitta en annan inkomst.

Så vad har du tänkt att göra den dagen karriären är slut?
– Jag har inte kommit till det än. Tror fortfarande jag har ett par år kvar på den här nivån, så jag har fortfarande tid på att tänka vad jag ska göra efter fotbollen. När det kommer till var man ska bo så vet jag heller inte, men varken jag eller sambon är främmande för en mindre ort som exempelvis Götene. Men just nu trivs vi väldigt bra i Stockholm.

Du har nu lirat på en hög svensk nivå i många år. Vad krävs det egentligen för att överleva i Allsvenskan och varför tror du att så många killar ”faller bort”  redan i tidig ålder?
– Oj. För att öveleva som du kallar det på denna nivå krävs först och framst en inställning och givetvis talang. Sedan måste man som sagt också offra lite saker som t.ex. alkohol och sånt och samtidigt ha bra koll på kost och sömn.

Gällande varför så många unga killar ger upp så tidigt tror jag främst att det handlar om tålamod.  Unga killar har i regel för dåligt tålamod när de kommer upp kring A-laget. De tror tyvärr ibland också att de är bättre än vad de egentligen är och skyller då på tränaren. Då väljer de att byta klubb och samma process upprepas även där. Då tappar de helt enkelt suget. För att sammanfatta det så måste de unga killarna fatta att det handlar om att visa hur bra man är istället för att tro att man är en bra spelare.

Du har nu lirat allsvenskt i ett antal år. Har du fortfarande högre drömmar än så med ditt fotbollsspelande?
– Jag har fortfarande en dröm att spela utomlands. Visst. Jag är 28 år och chansen är väl mindre idag än tidigare, men mitt mål är fortfarande att komma utanför Sverige. Men just nu tar jag ett år i taget och försöker göra det så bra som möjligt.

Tänkte att du skulle få hjälpa läsarna att lära känna Allsvenskan lite bättre så vilken/vilket är egentligen…
…Den bästa arenan?
– Just nu Malmö Arena, men både Tele2 och Friends tror jag kan ta hem priset i år.
…Tråkigaste arenan?
– Rambergsvallen på Hissingen. Bara gammal och mitt i ingenstans.
…Svåraste motståndaren?
– Jag har svårt för Mattias Lindström i Helsingborg. Det är en jobbig  j-vel att möta. Springer hela tiden och är bra defensivt.
…Arena har sämsta omklädningsrummet?
– Rambergsvallen igen. Efter branden där har man fått byta om i sketna barracker och får gå en halv mil till planen.
…Bästa domaren?
– Det finns dåliga domare och de som är sämre. Ett par är väl OK och Jonas Eriksson är väl en av dem.
…Bäste spelare?
– Anders Svensson i Elfsborg får det nog bli. Sen var Martin Eriksson i Häcken riktigt bra i år.
…Mest underskattade spelare?
– Mohammed Abubakari i Åtvidaberg har nog inte många jättekoll på, men det är en kille som är grymt bra.

Till sist ska du få skicka stafetten vidare till någon annan lokal spelare, ledare, eldsjäl eller dylikt. Vem har du valt och vad vill du fråga?
– Jag har valt min mycket gode vän Andreas ”Ankan” Johansson i Götene. Jag vill veta vad han tror om Götenes chanser nästa säsong i tvåan och när det är dags att klippa av sitt långa och slitna hår. Är inte ”Zlatanfrisyren” som ett par av killarna i Götene kör ute nu?

 

Lämna en kommentar