ANNONS:
ANNONS:

”Det händer något under de där 90 minuterna”

Han är målvakten som aldrig säger Nej – i alla fall inte till Sil.
Möt Kenneth ”KG” Gustafsson i en Fredagsstafett om att leva med en klubb, division 4-debuten som 47-åring och vad som händer i huvudet när det är match.

kg.001

KENNETH GUSTAFSSON,
 51 år, målvaktstränare Sil, tränar i svartvita Adidas,  fru, sonen Richard 23 år och dottern Hanna 20 år, bor i villa i Kinne Vedum, avdelningschef på Bravad rör i Skövde, fotboll, golf och att skidor är fritidsintressena, håller seriesegern med Sil A 1991 och Sil P16 2007 som bästa fotbollsminnena, Leif Johansson (Sil) är bästa fotbollsspelare han spelat med och Jenny Gustafsson (Sil) är bästa spelare han tränat.

—————————————-

Fem snabba: 
(Kenneths svar i fet stil)
Vara tränare eller vara spelare
Kjell Larsson eller Mikael Rosén
Lunnevi eller IP Framnäs
Driver eller putter
Slänga sig till vänster eller höger

—————————————-

Om du skulle ta och börja att beskriva dig med tre ord för de som inte känner dig. Hur låter det då?
– Säger LUGN. För det upplevs jag nog som. Sedan är jag en LYSSNARE. Och så är man väl förhoppningsvis TREVLIG också. Får bli de tre orden.

Du har varit Sil trogen i alla herrans år. Hur började allt egentligen?
– Bodde bara en riktigt dålig utspark ifrån Silbohof och var ofta med pappa (Bengt Gustafsson) när han stod i mål i Sil. Sedan började man själv spela som 6-åring i knattelagen.
Var utespelare tills jag var 12-13 år. Då började jag stå lite lätt, men jag var sen med att bli hyfsad i målet. Var först när vi fick en målvaktstränare (Sven Åke Lundstedt) när jag var 20 år som det lossnade.

Hur många A-lagsmatcher har det egentligen hunnit bli i Sil?
– Jag vet faktiskt inte, men ett par hundra är det väl. Stod i A-laget mellan jag var 20 till 35 år.
Då la jag handskarna på hyllan, men jag har faktiskt stått matcher varenda säsong fram till för två år sedan. Man har helt enkelt fått ställa upp när det varit målvaktskris. Division fyra-debut gjorde jag faktiskt som 47-åring. Då hade ”Zlatan” (Niclas Rodevåg) blivit skadad och jag fick stå de sista fyra matcherna. Minns att vi mötte Skara i en av de matcherna. I andra målet stod ”Frasse”. Han var 45 år då och rena junisen…

För dig som inte sett dig spela. Hur var du som målis?
– Är ju rätt så lång så mitt luftspel har alltid varit bra. Det kan man knappast säga om mina ”fötter”. De är riktigt dåliga. Sedan har man ju alltid varit en vinnarskalle så jag hördes väl rätt så mycket och styrde försvaret på ett bra sätt.

Har du gjort din sista seriematch?
– Ha, ha. Vet faktiskt inte. Blir längre och längre ner till marken när man ska slänga sig för varje år som går. Men skulle något av våra lag behöva mig så ställer jag förstås upp.

Du har som sagt alltid varit Sil trogen under både under och efter spelarkarriären. Hur mycket betyder klubben för dig?
– Det är klart att den har en speciell plats. Man har ju lagt åtskilliga timmar här på Silbohof. Givetvis på planen, men även runt om. Har mycket kontakter via jobbet och de drar man ju i för att fixa saker till klubben.

Efter alla år i klubben har du ju förstås stenkoll på statusen för Sil. Så hur mår föreningen idag tycker du?
– Sil mår ganska bra tycker jag. På ungdomssidan kommer det in fler barn än på länge och det är jättekul. Även herrarna har en stor och bred verksamhet. Värre då för oss i damsektionen. Där har vi fått slita hårt det senaste.
Värst är det väl ändå på styrelsenivå. Där är det svårt att få folk engagerade och just nu har föreningen ingen ordförande. Det är illa.

Spelare i A-laget fram till 35-årsåldern alltså. Men när ramlade du in på tränarspåret?
– Var när sonen Richard började i 6-årslaget 1997. Då började jag och ”Silar´n” (Patrik Andersson, tränare Skara FC) att leda det laget. Var naturligt att göra det och jag kände att det verkligen var roligt. Vi hade ett gott gäng och de flesta i den kullen spelar fotboll än idag. Blev att vi följde de killarna upp till 16-årslaget.

Efter åren med pojklagen började du träna målvakter i både Götene och Sil. Vilka egenskaper vill du helst se hos en målvakt du tränar?
– Hos unga målvakter vill man ju se viljan. Är riktigt kul att se dem utvecklas direkt på träning. När det kommer till seniormålvakter vill man ju se engagemang och att de verkligen kör på. Har man sedan två målvakter som kan driva varandra är det ju fantastiskt kul. Richard (Gustafsson) och Niclas Rodevåg var ett sådant par. Malin Wahlström och Jenny Gustavsson ett annat.

11080865_408863492618758_6216127631303098306_o

Hur skulle du vilja beskriva dig som tränare då?
– Är inte den som tar jättemycket plats. Är mer en tänkare som analyserar. Men jag tycker att jag får fram mitt budskap på ett bra sätt. Är inte heller rädd för att ryta till om det behövs. Krav ska man få ställa tycker jag.

Sedan 2012 har du ingått i damernas ledarstab. Först var du huvudtränare 2012 och sedan assisterande de två senaste åren. Är du nöjd med vad ni i laget uträttat?
– Ja, det måste jag säga. 2012 fick jag rycka in när vi hade svårt att få tag i tränare. Var mitt första år som seniortränare och på våren gick det uruselt. Men så vände allt under hösten och vi blev klara för division ett-spel (omläggning av serierna).

De två senaste åren har ju slutat med två tredjeplatser i ettan och det får vi vara jättenöjda med. Personligen tycker jag att vi faktiskt var riktigt nära att ta nästa kliv, men det var små marginaler emot. Att bli trea är var vi ska kunna vara med den träningstrupp vi haft de två senaste åren. Det är verkligen skillnad mot det vi har idag.

Tittar vi tillbaka på en tioårsperiod har Sil varit det klart ledande damlaget i trakten, men nu är det LFK som har den positionen. Hur kommer det sig att pendeln har svängt för Sil?
– Innan LFK blev klara för spel i division ett åkte ju alla spelare från Lidköping till Götene. Men det tar ju ändå lite tid och till sist tog energin att pendla slut. Sedan ska man säga att LFK gjort det jättebra, men de kunde skött värvningarna av våra tjejer betydligt snyggare under 2012. Man värvar inte spelare via Facebook och dylikt innan man pratat med föreningen. Då var jag verkligen inte glad, men det är glömt nu.

Heta duster med LFK.
Heta duster med LFK.

Att det varit heta matcher mellan just er och LFK kan nog alla skriva under på. Kommer du sakna matcherna mot LFK nu när de spelar i Elitettan eller är det skönt att slippa dem?
– De kommer man helt klart sakna. Det har varit jätteroliga matcher att spela och de har man sett fram emot extra under säsongen. I år kommer intresset för vår serie inte vara lika stort och det är ju bland annat för att LFK inte är med.

Som Kjell Larsson nämnde i förra Fredagsstafetten så har det varit håra ord mellan er båda under matcherna. Kan du hålla med om det?
– Så är det väl. Har varit en del tuffa ord under matcherna. Främst när någon haft en synpunkt på domaren och den andra tycker att tvärtemot. Argast var jag nog dock när Kjell i höstas sa åt bollpojkarna att hålla i bollen när vi jagade mål på slutet. Då rann det verkligen över för mig. Men vi har snackat ut om det och kan prata i bra ton med varandra idag.

Du beskriver dig själv som lugn utanför planen, men är helt annorlunda under match. Vad är det som händer då?
– Man vill ju vinna och man går verkligen in i fotbollen. Tycker jag lugnar ner mig snabbt efteråt, men det är något med de där 90-minuterna…
Var likadant när jag spelade. Minns när min svärmor skulle se på fotboll första gången. Då undrade hon vem galningen var som stod och skrek i målet.

Om vi går tillbaka till årets Sil. Vad ska man ha för några förväntningar på er?
– Jag är nöjd om vi hänger kvar, men vi har en mittenplats som målsättning. Tror det blir en jämn serie där vi verkligen har chans i varje match. Tycker också att vi är på väg åt rätt håll. Annat var det under försäsongen när vi förlorade mot Nittorp med 7-0 och inte var på deras planhalva…

Fixar Sil nytt kontrakt?
Fixar Sil nytt kontrakt?

Så ni fixar nytt kontrakt tror du?
– Ja, inget snack om det. Kommer väl krävas cirka 21 poäng. Hoppas bara vi får vara skadefria för truppen är inte så jättebred direkt.

En av de spelare du tränar är dottern Hanna och i herrlaget spelar sonen Richard. Silarvet verkar leva vidare?
– Ja, det verkar göra det. Men det är inte så viktigt att det just blivit Sil. Men det är riktigt kul att de spelar fotboll och att vi har ett gemensamt intresse. Det blir en hel del fotbollssnack vid matbordet hemma. Frugan var inte direkt intresserad förut, men det har hon fått bli…

Hur länge kommer Kenneth Gustafsson att orka vara engagerad i Sil då?
– Vet inte när jag ska komma ifrån det. Detta kanske blir sista året i ledarstaben, men man vet aldrig. Är ju en del av ens liv och på något sätt kommer man nog alltid att engagera sig.

Till sist ska du få skicka stafettpinnen vidare till någon annan lokala spelare, ledare eller eldsjäl. Vem har du valt och vad vill du fråga?
– Jag vill skicka den vidare till Mikael Olsén. Han är ett riktigt orakel vad det gäller damfotboll och jag skulle vilja veta hur han tror att damfotbollen ska överleva?
Just nu går ju allt fler lag ihop och spelare flyttar i stora flockar till lag som är mer poppis. Hur ska spelare som kanske spelat seniorlagsfotboll redan som 14-åringar ha energin kvar att fortsätta även efter de fyllt 24 år?

VAD TYCKTE DU OM DENNA VECKAS FREDAGSSTAFETT? KOMMENTERA GÄRNA!

f66ef1b80887c5f59509bed33ca5db23b5jlBU.pdf-thumb

 

2 tankar på “”Det händer något under de där 90 minuterna”

  1. En bra berättelse om en trogen silare! Hoppas på stöd från dig på olika sätt framöver också.

    Kämpa på.

Lämna en kommentar