ANNONS:
ANNONS:

”En oerhörd stolthet att få lämna med flaggan i topp”

Fredagsstafetten träffar denna vecka fotbollstränaren Anders Svensson. Anders som i år förde upp Skara till division tre berättar för Lokalfotboll.se om konsten att hålla roliga träningar, intresset för Juventus och hur det känns att lämna Skara nu när det äntligen blev uppflyttning.

ANDERS SVENSSON, 47 år, fotbollstränare för VFF, bor i Tofta i Lidköping, gift med två barn, jobbar som områdeschef på Social & Arbetsmarknadskontoret i Lidköping, har fotbollen och fiske som fritidsintressen, bästa fotbollsminnet är när han som spelare 1994 vann tvåan med Karlslunds IF, Magnus Kihlberg (Örgryte,IFK Gbg, Örebro) är bäste spelaren han spelat tillsammans med och Johan Lundgren i Västgötalaget bästa spelare han tränat.

Fem snabba (Anders svar i fet stil)
Delat ledarskap eller ensam huvudtränare
Distriks- eller klubbtränare
Del Piero eller Pirlo
Leda träning eller coacha på match
6-5-seger eller 1-0-seger

Du är Skarakille från början. Har intresset för fotbollen alltid funnits där?
– Ja, det kan man lugnt säga. Kommer från en stor fotbollsfamilj där pappa var fotbollstränare och vi ”levde fotboll”. Började spela i IFK Skara och Skara IF innan det blev Heimer. När jag sedan började plugga i Örebro spelade jag i division två med Karlslund innan jag avslutade spelarkarriären som spelande-tränare i Fjugesta.

Var det alltid givet att du efter spelarkarriären skulle bli tränare?
– Ja det var det väl. Det intresset väcktes tidigt. Speciellt eftersom pappa (Lennart Svensson) var tränare. Sedan var jag en sådan kille på planen som tänkte mycket och ifrågasatte. Hur och varför gör vi så och vad borde vi göra annorlunda? Började sedan gå tränarkurser redan medan jag spelade så det var ett naturligt steg att ta.

Du har just avslutat tre år med Skaras herrar. Vilka andra lag har du tränat genom åren?
– Började som sagt i Fjugesta innan jag flyttade till Lidköping och tränade Råda i tre år. Sedan följde Götene (3 år), Heimer (1 år), Lif (3 + 2 år), Heimer J & Ungdom (1 år) och nu senast alltså tre år med Skara.

Hur skulle du då vilja beskriva årets säsong med Skara?
– På det hela taget en riktigt, riktigt bra säsong. Vi förlorade bara fyra matcher på hela säsongen (3 vår, 1 höst) och gjorde framför allt en mycket stabil höst. Under våren hade vi tyvärr skador på viktiga nyckelspelare som Tobias Jansson och Jesper Holmqvist och då var det mer kämpigt. Sen fick vi också avsluta säsongen med ett bra kvalspel.

Ja, kvalspelet. Hur tungt kändes det egentligen när ni trodde att avancemanget till trean var borta?
 Det var riktigt surt. Speciellt på sättet det skedde mot Alingsås borta. Vi leder matchen två gånger och släpper in skitmål. Att sedan domaren hittar sju minuters övertid och att Pontus Kirkoff i mål gör enda tavlan på hela säsongen i 97:e minuten kändes fruktansvärt tungt. Man kände en slags förtvivlan när man lämnade planen den kvällen.

Hur motiverade ni spelarna i sista matchen mot Brämhult när det nästan var kört på förhand?
– Vi motiverade grabbarna att det fortfarande kan hända mycket. Alingsås kunde ju tappa poäng mot Askim, men vi hade redan innan den matchen hört rykten om att det kunde öppna sig platser för fler lag i trean 2013.
Bland annat ringde Alingsås oss på matchdagen för att höra om vi visste något. När vi sedan låg under mot Brämhult i halvlek snackade vi med killarna om att avsluta snyggt och ge oss själva chansen om något skulle hända. Därför kände man en oerhörd stolthet när vi vände den matchen och blev tvåa i gruppen.

Och glädjen drygt en vecka efteråt när ni fick reda på att ni fått en plats i division tre 2013?
– En oerhörd stolthet att få lämna med flaggan i topp och känna att man varit delaktig i framgången. Sedan hade vi tyvärr haft Årsfest helgen innan beskedet kom så vi fick inte fira tillsammans. Har faktiskt inte träffat killarna sedan beskedet om uppflyttning kom. Vi har istället fått glädja oss på var sitt håll. Trist bara att inte fått den klassiska glädjeyran tillsammans.

Hur surt känns det nu att inte få fortsätta resan med laget som man tagit upp en division?
– Nu känns det bra. Jag och klubben pratade tidigt i höstas om att det skulle vara lagom med någon ny röst i omklädningsrummet 2013 så jag var inställd på att avsluta snyggt. Beslutet känns fortfarande rätt.

Yonas Tsegay från förra veckan undrade vad du ska göra nu? Har du fått några erbjudanden in för nästa år?
– Jag har fått ett par erbjudanden, men inga som jag känt att det skulle vara intressant att hoppa på. Jag kommer att fortsätta att vara Förbundskapten för Västergötlands 17-19-åringar och så har jag faktiskt fått en fråga från LFK att hjälpa dem med deras ungdoms- och juniorlag i någon form. Vi ska höras efter helgerna för att prata mer.
Tror också det blir att vara med lite kring sonens 11-årslag nästa år också.

Fotboll verkar det alltså bli i massor, men kommer du få abstinens från klubbtränarsysslan?
– Det tror jag säkert. Inte nu när man tittar ut och det är -20 grader och snö ute, men framåt våren kommer suget att komma smygande.

När man pratar med folk som haft dig som tränare så talar många om att en av dina styrkor är att du har så roliga träningar. Hur tänker du kring det?
– Det är en del i min grundinställning som tränare. Att folk ska komma till träningen för att ha kul. Det kombinerat med en tydlig idé om hur vi ska spela jobbar jag mycket med.
Sedan jobbar jag massor med tävlingsmoment på träningarna. Vi som tränar och spelar fotboll är ofta ”tävlingidioter” som älskar det momentet. Dessutom så har jag märkt hur både koncentration och kvalitet blir så mycket bättre om man tävlar under träningarna. Eftersom vi på träning eftersträvar att likna matchmomentet och detta är en tävling tror jag stenhårt på detta.

Du pratar om att du fått mycket influenser från din pappa Lennart som också var tränare. Vilka likheter har ni ert ledarskap?
– Pappa hade en tydlig struktur i det han gjorde så där är vi lika. Sedan tror jag att den största likheten är sättet vi aggerar på vid sidan av planen. Vi försöker komma på idéer att göra saker bättre istället för att skälla på spelare. Tror inte alls på den ledarstilen där man skäller på sina spelare.

Men man hör ofta din gälla röst över en hel idrottsplats när man är och tittar på lagen du coachar.
– Det gör man, men det beror inte på att jag skäller på spelare utan för att ge dem en stöttning i det som de gör på planen. Det är mitt sätt att vara deltagande i matchen och komma igång.

Engagemang har du också för Juventus som är laget i ditt hjärta. Är du fortfarande lika engagerad?
– Började hålla på Juventus som liten grabb. Laget var bra och Platini var idolen. Sedan dess har jag haft ett stort intresse för laget. Jag försöker att titta på matcherna när tillfälle ges, men med familj, hus och tränandet är det inte alltid läge att en ledig söndag gå in och sätta sig framför TV:n och se på Italienska ligan.

Framtiden då? Kommer du att träna några fler seniorlag framöver?
– Tränarbiten kommer jag nog alltid att hålla i på något sätt om tid och möjlighet finns. Just nu är det dock inte prio ett då familj och jobb går före. Men visst kan jag tänka mig att träna lag i framtiden och det spelar ingen roll vilken nivå det är på. Vill ha en spelartrupp som kommer på träning och en klubb som vill något med sin verksamhet. Det är allt jag kräver.

Till sist ska du få skicka stafetten vidare till någon annan lokal tränare, spelare, domare eller dylikt. Vem har du valt och vad vill du fråga?
– Jag har valt LFK:s ordförande Michael Kaufmann. Jag vill veta vilken stöttning som han tror krävs för att Lidköping ska ha ett lag högre upp i divisionerna? Hur ska man egentligen få till elitfotboll i stan?

Lämna en kommentar