ANNONS:
ANNONS:

”Vi i Corner kommer att vara ett jagat villebråd i år”

Fredagsstafetten drar ut på ännu en sträcka.
Denna gång med FC Corners Jimmy Andersson som berättar om landskamper som ung och varför han valde att byta klubb inför årets säsong. Dessutom får han svara på hur han håller dig så vältränad.

 

Källby IF - Jimmy Andersson
JIMMY ANDERSSON, fyller 38 år i augusti, mittback i FC Corner, sambo och sönerna Alfred (4 år), Hugo (7 mån), bor i villa i Källby, jobbar som polis i Lidköping, familj, musik och träning är fritidsintressena, håller dubbellandskaperna mot Norge som 16-åring som bästa fotbollsminne och Mattias Olofsson i IFK Falköping som bästa spelare som han spelat tillsammans med

Fem snabba: 
(Jimmys svar i fet stil)
Träna fotboll eller spela fotboll
Göra mål eller assistera
Löpträna eller styrketräna
Stenportsplanen eller Eolsborg
Tommy Odh eller Inge Lennartsson

Uppväxt i Falköping och född 1976. Var fotboll och idrott något som var självklart för dig som liten?
– Ja, det måste jag nog säga. Var någon granne i radhuslängan som drog med mig till en träning som 5-åring. Klubben hette då BK Rapid (sedermera Falköpings FK) och jag fastnade väl direkt då jag fortsatte. Under ungdomsåren var det annars mycket hockey. Fast jag har nog testat på tiotalet sporter som ung.

Men du valde alltså fotbollen i första hand?
– Ja, det blev så även om hockey är roligare att träna. Kan fortfarande längta till en hockeyträning. Där är det fart och fläkt hela tiden och avslutsmomentet finns med i så gott som alla övningar.
Men hur som helst blev det fotboll. Var när vi gick upp på 11-mannaplan som det lossnade för mig. Jag blev anfallare och började göra en massa mål.

Ja, det ryktas om att du var grymt snabb som ung. Måste blivit många frilägen?
– Var väl alltid en av de snabbaste på 60-meter i skolan, men det var tack vare styrketräningen i hockeyn som jag blev explosiv. Det fick jag nytta av i anfallet och jag älskade när backlinjen stod högt. Våra mittfältare behövde bara lägga bollen på djupet så sprang jag…

Du nämner dubbellandskamper mot Norge som bästa fotbollsminnet. Hur bra var du som ung egentligen?
– Fanns med i Västgötalagen från början och vi var ett bra lag. Vi vann faktiskt SM-guld som 17-åringar med bland annat lokala lirare som Henrik Wilson (Nossebro) och Jens Olsson (Heimer). Men det var nog som 16-åring det fungerade bäst för mig. Då var det också SM och jag lyckades göra 3-4 mål i slutspelet. Då fick landslaget upp ögonen för mig och jag fick åka på ett par läger och spela en dubbellandskamp mot Norge. Lasse Lagerbäck var förbundskapten då förresten.

Men det blev ingen fortsättning. Varför?
– Jag hade ett par chanser i landskamperna som jag borde ha satt. Mål där och det hade kanske sett annorlunda ut. Dessutom spelade jag i IFK Falköping och de flesta andra i elitlag. De var bättre tränade än mig och orkade mer. Fick ofta höra att min fysiska status måste bli bättre.

Annars var du IFK Falköping trogen under många år. Berätta om din tid där.
– Kom dit när jag var 8 år pga. av kompisar och att de var bättre än BK Rapid. Ville gärna vinna redan då. Var sedan klubben trogen upp till 23 år. Kan inte säga att jag var ordinarie i A-laget hela tiden som senior, men året när jag fyllde 23 lossnade det rejält. Då hade jag självförtroendet och vann skytteligan i division tre på lite drygt 20 mål.

Året efter gick flyttlasset till Lidköping och Heimer. Varför just dit?
– Provtränade faktiskt med både Ljungskile och Elfsborg efter säsongen och det gick riktigt bra med Elfsborg. Gjorde ett par mål i testmatchen och i efterhand har jag fått höra att enda anledningen att det inte blev en övergång var något ekonomiskt strul. Sanningshalten på det vet jag dock inte riktigt.
Blev hur som helst Heimer. De hade slutat fyra i division två året innan och fått ytterligare ett par spelare. Det lockade att testa något nytt och Tommy Odh som tränade klubben hade jag haft i Falköping.

Det blev två säsonger i Heimer, men inte det lyft du kanske hade hoppats på. Vad hände?
– Gick bra på försäsongen 2000, men seriespelet började usel. Vi förlorade fem raka matcher och gjorde inte ett mål. Tommy Odh valde att avgå och in kom Inge Lennartsson. Fortsatte att gå tungt under våren, men hösten gick otroligt bra och vi räddade kontraktet. Precis som övriga i laget var mitt självförtroende i bott under våren och under hösten gick det fortsatt ganska trögt för mig. Blev ett par mål men inget extra.
Året därpå gick det bättre, men fortfarande saknade jag självförtroendet. Tog ofta fel löpningar och tajmade fel. Inför 2002 tog jag beslutet att börja plugga i Halmstad så då blev det ingen fortsättning.

Du nämner ofta självförtroende som en viktig orsak till fram- eller motgång för dig. Hur står det till med det egentligen?
– På den tiden var jag oerhört känslig gällande självförtroendet. När jag vann skytteligan i Falköping var allt på topp, men i Heimer tvärtom. Var så oerhört självkritisk och tryckte ner mig själv i skorna när jag var dålig. Visst har jag krav på mig själv även idag, men inte alls på det sättet.

Efter studier till Halmstad blev det Polishögskolan i Växjö. Ett självklart val?
– Mamma har sagt att jag alltid ville bli polis som barn så det kanske var det. Gjorde inte Lumpen och det var ett tag ett måste för att bli polis. När de tog bort det kravet sökte jag och kom in. Blev ett par år i Växjö där jag hittade min sambo också. Vi gjorde vår tid som aspiranter i Lidköping och när vi blev erbjudna tjänster båda två så tog vi chansen att flytta till Lidköping. Ett val vi inte ångrar idag.
Trivs kanon med jobbet. Man vet aldrig vad som ska hända. Ena dagen hjälper man en pensionär över vägen och nästa dag pucklar folk på varandra med knivar. Spännande att jobba med människor.

I samband med flytten hem blev det Trässberg. Hade ambitionen med fotbollen ändrats då?
– Ja, det hade den väl. Fredrik ”Fredda” Andersson som jag spelat med i Heimer var tränare i Trässberg och han hade fått nys på att jag flyttade hem. Trässberg passade mig bra då jag ville satsa på jobbet och hade dumma arbetstider. Trivdes bra och det blev sex säsonger där. Tröttnade dock på slutet då vi var 5-6 personer på träningarna och valde att byta klubb till Corner. Där lockade spel med gamla Heimerkompisar som Anders Persson och Marcus Svensson.

Två säsonger blev det i Corner och ifjol spel med Källby i division sex. De flesta trodde nog du skulle bli kvar i Källby även denna säsong, men i sista stund valde du att gå tillbaka till Corner. Varför?
– Ja, det blev ett sent beslut och jag tänkte spela kvar i Källby. Men så hörde Fritz (Jan ”Mr Corner” Fritz) av sig och jag blev sugen. För ska jag vara ärlig så har jag gått och grubblat hela säsongen om jag ska fortsätta i Källby. En kanonförening, men det är så många unga killar och jag har väl känt att jag inte haft så mycket socialt gemensamt med dem. Det är därför jag valde Corner. Av sociala skäl, men också för att klubben stuckit ut hakan och säger att man ska vinna serien. Har bara gjort det en gång tidigare och det lockar.

Så vad förväntar du dig av årets fotbollssäsong i Corner?
– För egen del så hoppas jag få vara skadefri. Baksidan med att vara explosiv är just baksidorna. Man sträcker lätt dem. Som lag hoppas jag att vi har jäkligt skoj. Det är ju därför man lirar. Givetvis hoppas jag att vi kan leva upp till favoritskapet vi lagt på oss själva. Sticker man ut hakan som vi gjort så kommer man vara ett jagat villebråd. Det måste vi vara redo på och träna därefter. Därför hoppas jag också på hög träningsnärvaro.

I år blir Stenportsplanen ny hemmaarena för Jimmy.
I år blir Stenportsplanen ny hemmaarena för Jimmy.

Träning ja. När man pratar med folk runt omkring dig beskriver de dig som en kille som älskar att träna. Det rimmar inte direkt med dina senaste klubbval då varken Trässberg eller Corner har ryktet om sig att ha hög träningsnärvaro?
– Nej, det stämmer, men jag hoppas det blir ändring på det i år. Vi har ju fått en massa spelare i år och det ska vara killar som tränar har man sagt. Än så länge har vi varit mellan 10-15 man på träningarna, men vi blir fler. Har varit många som haft förhinder pga. skador, jobb och resor.

Snart 38 år och ändå kanske en av lokalfotbollens mest vältränade spelare. Vad är hemligheten?
– Ha, ha. Jag vet inte. Men mycket handlar väl om att jag älskar att träna. Har alltid gjort det, men uppskattar andra typer av träning nu. Tidigare avskydde jag att löpträna, men nu tycker jag att det är hur skönt som helst. Annars är det väl min inställning att alltid vilja bli bättre. Spelar ingen roll att jag börjar bli till åren. Jag vill alltid utvecklas och nöjer mig inte med den nivån jag är på för stunden. Den personliga utvecklingen är jätteviktig för mig.

Så hur länge kommer du att spela fotboll?
– Så länge som det är roligt. Har sagt att jag ska åka Vasaloppet den dagen jag väljer att sluta så det är väl en orsak till att fortsätta lira antar jag. (skratt)
Sen måste ju kroppen hålla också. Man känner att återhämtningen är det som blir sämre med åren. Löppass två dagar i rad fungerar inte direkt nu.

Till sist ska du få skicka stafettpinnen vidare till någon annan lokal spelare, ledare eller annan personlighet inom den lokala fotbollen. Vem har du valt och vad vill du fråga denna person?
– Jag har valt en Johan Apell i Källby. Han är en riktigt duktig fotbollsspelare som borde spela högre upp än i division sex tycker jag. Med rätt träning tror jag han skulle kunna hålla i tvåan. Men tiden börjar rinna iväg och jag undrar vad han egentligen har för några fotbollsambitioner?

VAD TYCKTE DU OM VECKANS FREDAGSSTAFETT? KOMMENTERA GÄRNA!

Lämna en kommentar