Alexander Lindahl debuterar som gästskribent med en text om att skola och utbildning inte är något som ska kastas bort i jakten på proffsrömmen.
Det finns få saker som slår känslan av att kliva ut på planen en solig sommardag. Matchdag, publik, lagkamrater och drömmen om att ta nästa steg. För många unga spelare är fotbollen inte bara en hobby – det är en identitet.
Min högsta dröm har alltid varit att bli fotbollsproffs, att spela på Old Trafford inför 75 tusen… Men som det ser ut nu verkar det tyvärr inte bli så, även om man aldrig ska säga aldrig hehe. Jag är därför glad att jag alltid fokuserat på skolan, när jag var liten var det alltid ”gör du inte ditt bästa och sköter dig i skolan blir det ingen fotboll”. Ett perfekt hot nu i efterhand eftersom jag till varje pris ville spela fotboll. Skolan har blivit min ”livboj”, den har givit mig möjligheten att jobba med något jag tycker om och som jag faktiskt trivs med.
Jag tror att de flesta som satsar på fotboll någon gång har tänkt: ”Om jag bara ger allt här, så löser sig resten”, ”Kolla bara på Zlatan”. Problemet är att verkligheten sällan fungerar så. Sanningen är tuff med enkel, väldigt få blir elitspelare på heltid, ännu färre lever på fotbollen hela livet. Skador, konkurrens, timing och omständigheter spelar ofta större roll än talang. Det är inget misslyckande, det är bara så systemet fungerar.
Jag har haft både klasskamrater och lagkamrater som i ung ålder ”svävade iväg”, de trodde sig inte behöva skolan för de skulle ju ändå bli proffs. Jag ska berätta hur många av dessa som idag lever på sin fotboll… en kanske två, men inte på den nivå att fotbollen kan försörja dem livet ut. Jag har även sett många spelare som kombinerat sin satsning med skola, och som haft betydligt lättare att hantera både motgångar och framgångar. Skillnaden handlar sällan om ambition, utan om perspektiv. Vidare behöver skolan nödvändigtvis inte vara enda alternativet, självklart kan man ”lyckas” och få ett jobb man trivs med genom att ta andra vägar i livet, men jag tror i regel att skolan är den väg som öppnar flest möjligheter.
Just därför ogillar jag inställningen ”skola ELLER fotboll”, skolan är inte ett alternativ till fotbollen, den är ett komplement, en trygghet och en grund att falla tillbaka på! Att ha något att luta sig mot utanför planen gör dig inte till en mindre hungrig fotbollsspelare, tvärtom, det skapar lugn och du får mindre panik när formen sviktar eller när nästa kontrakt inte är självklart. Många underskattar hur mycket mental styrka det ger att veta att man har fler vägar framåt. Jag tycker man ska vara ödmjuk oavsett talang, det är nyckeln enligt mig.
Det här är inte ett inlägg mot att satsa, tvärtom – satsa hårt, träna mer och dröm stort, men gör det smart! Fotbollskarriärer är korta samtidigt som livet är långt (förhoppningsvis). Se inte skolan som ett hinder för drömmen, se den som en försäkring/back up för framtiden.
Tänker att jag avslutar med några exempel på spelare som tagit skolan på allvar men ändå lyckats bli proffs:
- Patrick Bamford, anfallare i Sheffield gick ur engelska skolan med högsta möjliga betyg och kom in på Harvard men valde Premier League.
- Målvakten Simon Mignolet som stod i Liverpool i många år studerade political science på universitetet samtidigt som han vakade stolparna hemma i Belgien.
- Chiellini som var kapten i Juventus under större delen av sina 555 matcher har en master business administration som han inte fått genom att vara känd från sin fotboll.
ALEXANDER LINDAHL
Födelseår: 2002.
Familj: Mamma, pappa, lillasyster, sambo.
Bor: Göteborg.
Klubbar i karriären: Sjövik, Stenkullen, Alingsås IF, Ahlafors.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås IF.
