Stefan Carlsson tar vid där Maja Bertilsson slutade förra veckan hyllar eldsjälar som gör fotbollen till det den är.
Som jag skrev i min förra text har jag stor behållning av att läsa mina skribentkollegors alster här på Lokalfotboll. Så är det verkligen, men under den gångna veckan satte det mig i en prekär situation.
Det fanns en tanke i mitt huvud för en dryg vecka sedan. Den väcktes någonstans utmed Kvinnestadsjöns norra strand, och den handlade om att skriva om de där personerna som är så viktiga för den lokala fotbollens överlevnad, men som på tok för sällan får vare sig rubriker eller notiser. Sedan publicerades Maja Bertilssons text. Det är en väldigt fin text – läs den, om ni inte redan har gjort det – med ett grepp som gör den relevant och aktuell.
För mig uppstod nu ett dilemma. Skulle jag ändå försöka skriva min text, på ungefär samma tema som Majas, eller skulle jag välja något annat? Efter någon dags övervägande kom jag fram till att jag skulle göra ett försök att bygga vidare på Majas ämne, men samtidigt hitta min egen ingång. Där hon i sin text prisar mödrar i allmänhet och sin mor och mormor i synnerhet, väljer jag istället att göra ett par nedslag för att hylla det ideella arbete som alltid syns, men inte märks.
På Hedensborg, idrottsplatsen i Larv, finns det en gul kioskbyggnad. Den har tre luckor på framsidan och förr öppnades dessa då det vankades match. Numera har, i anslutning till den nyrenoverade klubbstugan, en betydligt modernare kiosk ersatt den gamla. Flytten har inneburit ytterligare en förändring. När du i pausen går dit för att fylla på med korv, kaffe eller kanske något sött möter du en ny generation korvgubbar eller -gummor. Det är inget fel i det, de är trevliga, kunniga och välfriserade, men de är inte Lennart Gidstedt. För mig som i stort sett är uppvuxen på Hedensborg hör det till att det är Lennart som sköter försäljningen. Eftersom jag råkar veta var han bor, kan jag med säkerhet säga att vi inte skulle hitta honom bakom luckorna i den gamla kiosken, om vi öppnade dem idag. Han skulle inte stå där och betona hur viktigt det är att hålla koll på värmen så att korvarna inte spricker, eller berätta huruvida de överblivna korvarna ska frysas med korvspad eller utan för att bäst bevara smak och spänstighet. Det finns en sorg i det. Något som dock skänker tröst är tanken på att de vänliga själar som idag kränger korvar och kaffe till supportrar från när och fjärran kommer att bli nya Lennartar för de barn som besöker Hedensborg. Och det är väl precis så det ska vara?
I varje klubb finns de där som alltid ställer upp. I varje lag finns det några mer eller mindre aktiva som du som ledare vet att du alltid kan ringa om det är svårt att få ihop tillräckligt med spelare till en match. Tänk om dessa personer inte fanns. Jag undrar hur många matcher som då skulle ha behövt ställas in. I Södra Härenes damlag har vi Sara Styrud. När hon var 15 år skadade hon menisken och drog av korsbandet i sitt ena knä. De flesta hade nog funderat över ett eventuellt avslut på karriären redan där och då, men så blev det inte. Ifjol, när Sara fyllde 40 år, bestämde hon sig för att sluta. Då hade knäskadan och dess följder gäckat henne i många år, och vi var nog ganska många som tyckte att om det var någon som var värd sin fotbollspensionering så var det hon. För någon månad sedan spelade Södra Härenes damlag (nu i samarbete med Östadkulle) sin första träningsmatch för året. På grund av olika anledningar var truppen lite tunn. Vem som satt ombytt på bänken? Jo, ni vet vem. Spelade hon? Ja, det gjorde hon. Två seriematcher har sedan dess spelats. I en av dem har hon varit med. Naturligtvis.
Det finns så många fler vars historier är värda att berätta. Jag hade tänkt att skriva ett stycke om min granne, Bujar Durguti, och hur han i mina ögon verkar döma varenda lokal fotbollsmatch. Han vandrar alltid omkring i mittcirkeln med visselpipan i munnen när jag är på plats för att titta. I alla fall känns det så. Men antalet tecken i dessa texter är begränsat. Det får bli en annan gång.
Maja Bertilssons berättelser om hennes mamma och mormor berörde mig när jag läste om dem. De där historierna behöver berättas. För att på allvar kunna ta till oss vikten av den lokala idrotten i byggandet av vårt gemensamma samhälle behövs de. I min text har jag försökt ta upp Majas stafettpinne för att stryka under detta. Jag hoppas att hon känner att jag har gjort det på ett respektfullt sätt. Nu är det nämligen dags att skicka iväg texten till herr Mökander. Ännu en person som är värd ett eget stycke i en text på ovanstående tema.
STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.
