Adam Gelotte skriver i dag om hans syn på ledarskap och tränaruppdrag samtidigt som han ger en liten inblick i hur årets trupp i Annelunds IF ser ut.
Då tar vi och släpper loss hjärnmusklerna lite igen. Problemet är inte att skriva mycket, det är ju kul. Problemet är snarare att nu när jag är inne på år 40 så försvinner massa smådetaljer i periferin.
Sjukt kul att läsa de andra skribenternas texter, känns som att det är ett stort spektra vi täcker, alla lite på var sin front. Jag tog visst rollen som den kanske lite griniga farbrorn. Men det gör mig inget, jag står för mina ord. Jag har inga problem att säga vad jag tycker när det kommer till föreningslivet. Jag har heller inga problem att lyssna till vad andra tycker om det, man får liksom tycka olika. Men då måste man också förstå att utfallet blir lite annorlunda. Att tycka anorlunda och göra annorlunda är väl det som gör att vi utvecklas. Det gäller bara att försöka ta reda på de saker som är viktiga, och sen ta vara på det.
Nu jobbar jag fram en text som inte berör det jag redan skrivit en hel del om tänker jag. Nu hoppar vi in på min syn av sport, ledarskap och kamratskap.
Fotboll, innebandy och många andra sporter handlar om laget. Jag vet att det kan vara frustrerande ibland, att dom ”mindre bra spelarna” ska få lika mycket uppmärksamhet och speltid. Men det är så det måste vara, speciellt i de samhällen som är utanför storstäderna. Har man 20 spelare i ett lag, så kan man nästan räkna med att 4-5 personer är svinbra, 10 personer är ganska bra och resten mindre bra.
Vilka ska man då jobba mest aktivt med, vilka ska man lägga energi på? MIN, min helt egna och kanske själviska uppfattning är att den stora massan är den man ska jobba mest med. De personer som är svinbra behöver man aldrig tjöta på, vare sig det kommer till att träna, förstå övningar eller vikten av att kämpa. De personerna som ligger lite efter i utvecklingen både mentalt och kanske fysiskt, kan man absolut lägga tid på, men det kommer förmodligen inte ge så mycket. För där finns inte intresset, kämparglöden och framförallt så kommer dom inte kämpa ihjäl sig för dina önskemål. Däremot, den massan som ligger lite i mitten och pendlar mellan startspelare och bänken ni vet? Där är skatten, det är där man kan hitta götte-grejerna så att säga. Spelare som vet med sig att dom behöver kämpa, men inte ligger för långt ifrån en startplats. Får man fram förståelsen för varje övning, vikten av att lyssna, fråga och investera i det vi gör på planen – ja, då har du helt plötsligt en spelare som vet att OM man gör det där lilla extra, tar i liiiite mer än vad sin lagkamrat gör. Då har du ditt namn på rad 1-11 i laguppställningen.
Jag kommer från ett par år i Frisco, där truppen på försäsongen båda år var ganska bred, till att sluta med 6-7 spelare på träningen under hösten. Då fick vi ringa in spelare till matcher som jag aldrig pratat med, eller ens sett. Det är inte kul. Inte för mig, föreningen, de som tränar eller de som faktiskt känner sig tvingade att ställa upp. Detta året är jag otroligt stolt över att få representera och leda Annelunds herrar, tillsammans med mina gamla ”fiender” Daniel Holmén och Edwin Holgersson. Det visade sig att dom inte var så dumma ändå, trots deras många försök att förstöra mina vinstplaner när vi mötts på planen genom åren. Även Rasmus Larsson som hängde med från Frisco är med som ledare för U-laget.
Skillnaden i antal spelare på träningen är markant, vi har nog snittat på 23-25 spelare sen jag tog vid i slutet av förra året. Det är 10+ nya spelare in i truppen i år (unga grabbar som kommer från pojkfotboll och spelare från andra klubbar). En stor skillnad är också inställningen på planen, det ska vinnas. Den där poängen man kan ta hem för årets poängspel varje träning är helig. Daniel och Edwin är väldigt investerade i truppen, deras kunskaper, brister och humör. Jag som kommer in lite från sidan, med viss kunskap om ett gäng spelare tycker det är rätt skönt. Jag kan komma med idéer, och så får jag tillbaka exakt den sortens respons jag vill ha. Ärlig respons, men inte negativ på något sätt.
På tal om det där med hur en trupp kan se ut. Våran trupp är väldigt bred, så bred så att vi kommer ha båda A-lag och U-lag, och ingen är lyckligare än mig för det. Och det absolut roligaste med det är att vi har bestämt att de grabbarna som är födda -10 och -11 kommer vara högst involverade i U-laget. Stommen kommer vara baserad på 15-16 åringar, och sen fyller vi på med rutin från seniorerna. Detta som ett bra sätt att komma in i seniorfotbollen utan att steget blir för stort. Sen finns ju alltid de spelarna som bara vill lattja eller kanske inte har tiden för att spela A-lag. Med detta sagt, så har vi möjligheten att ha ett riktigt representationslag där målsättningen är att spela bra fotboll, och utmana i toppen av tabellen.
MEN, det absolut viktigaste för mig, och hur jag bedriver min fotboll är att det ska vara så (ursäkta mig) jävla roligt som det bara går att vara med i detta laget. Ingen är bättre eller mer värd än någon annan. Det finns inte på kartan att en otrevlig spelare eller en så kallad energi-tjuv får stort utrymme i denna truppen. Man kan se på olika dokumentärer om landslag, klubblag och liknande där spelarna och ledarna intervjuas – och det finns alltid en gemensam nämnare; det viktigaste är att man är ett lag. I vått och torrt. Det tror jag stenhårt på, att varenda spelare, ledare, förälder och lagankuten är lika viktig som den andre.
Jag ser ingen som helst prestige i att vara ”huvudtränare”. Mina kära ledarkollegors ord och tankar betyder minst lika mycket som mina. Däremot kanske jag i slutändan tar ett obekvämt beslut som inte alla tycker om – men inte utan att överväga alternativen riktigt ordentligt. Förutsättningarna för denna truppen är, i mina ögon, att vi har många duktiga, rutinerade spelare för alla positioner. Vi har breddspelare för alla positioner. Vi har unga spelare för alla positioner. Och framförallt – vi gör det tillsammans. Mixen av unga, äldre, rutinerade, mindre rutinerade, tjötiga, blyga, långa, korta och allt möjligt. Det är fan kul alltså. Det är det som gör att man brinner lite extra för fotbollen, att man tar sig tid att göra allt det där som jag skrev om i förra inlägget.
Tack för att ni läser, och tack för responsen man får i form av meddelanden och glada tillrop i samhället!
Kul anekdot: Just nu när jag skriver sitter jag i en sporthall i Fristad där föreningen anordnat en dag tillsammans med Pixbo Innebandy, där ungdomar i åldrarna 11-15 får chansen att vara med på en träningsdag med ledare och spelare från Pixbos akademilag. I stort sett det första som händer under samlingen är att en spelare/ledare från Pixbo som vunnit flera SM-guld säger att det viktigaste man kan ha som lag, är gemenskapen. Att alla spelare verkligen är lika mycket värda, och att dom är ett lag, i vått och torrt. Tänk på det när ni pratar med fotbollskollegor och unga spelare – att vi försöker få alla att leva efter den målbilden.
ADAM GELOTTE
Födelseår: 1986.
Familj: Frun Emma och barnen Elias och Emilia.
Bor: Herrljunga.
Klubbar i karriären: Bollebygd, Olsfors, HSK, Frisco.
Lokal favoritklubb: Får köra ett diplomatiskt svar här – Annelund, Frisco och HSK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Tränare i Annelunds IF.
