Peter Elmander skriver i dag om hur viktigt det är att alla ungdomsledare rannsakar sig själva, lyssnar in, och ser att det hela faktiskt handlar om barnen på fotbollsplanen.
Du som har läst mina texter tidigare vet att jag ofta återkommer till det som inte syns i statistiken – hjärtat, viljan, modet.
I dag vill jag rikta fokus mot just det som ofta avgör på riktigt – inte bara i matcher, utan i livet.
Jag har under en tid sett hur vi i svensk fotboll mer och mer tappar bort en grundläggande del av spelet redan från unga år. Det handlar inte bara om teknisk perfektion, utan också om att förstå att det är både viktigt och ofarligt att våga ta ut sig och testa sina gränser. Idrotten ska vara en trygg miljö där barn och ungdomar får växa i sin egen takt, möta utmaningar och förstå att det inte är någon fara att tänja på sina gränser – vare sig på fotbollsplanen eller i livet.
Det är i just de där ögonblicken, när man är trött, frustrerad eller tvivlar, som mycket av utvecklingen sker. När man får lära sig att kroppen orkar mer än man tror, att man kan resa sig upp efter ett tufft nederlag och att man genom att våga gå in i dueller – inte gömma sig – blir både starkare och modigare som människa.
Det är viktigt att poängtera att fotbollen inte ska handla om att ledare eller tränare självförverkligar sig genom barnen, utan att det alltid måste handla om barnens och ungdomarnas egen utveckling. Vi gör det här för deras skull, inte för att de vuxna ska kunna klappa sig själva på axeln. Det kräver självrannsakan. Det kräver att vi vågar släppa egot, lyssna in, och se vem det faktiskt handlar om – barnet på planen.
Som vi såg i matchen mellan Sverige och Kosovo, där ett tekniskt sett bättre lag ändå föll mot ett lägre rankat motstånd, kan ren och skär motivation göra hela skillnaden. Det var inte brist på teknik eller fotbollskunnande, utan snarare en fråga om motivation (och inom parentes lite taktiskt upplägg) som avgjorde den matchen. Det var ett tydligt exempel på att vilja, hjärta och mod ibland är större än alla bolltouch i världen.
Det är därför vi måste våga prata mer om attityd. Inte bara som något klyschigt som skriks ut från sidlinjen – utan som en grundinställning. En inre motor. Vi behöver lära barn och unga att det inte är farligt att vilja något riktigt mycket. Att det är okej att misslyckas, men inte att ge upp utan att ha försökt.
Genom att bygga en kultur där vi inte bara fokuserar på mer teknisk träning överallt, utan på att förstå hur och varför vi använder tekniken i riktiga matchsituationer, ger vi ungdomarna en bredare förståelse. Det handlar inte bara om att bli tekniskt bättre, utan om att förstå varför man gör ett visst tekniskt val i en match, och att tävlingens syfte faktiskt är att våga vinna. Det är inget fult i att vilja vinna – det är en del av idrottens kärna och hjälper unga att förstå att ansträngning och utveckling hänger ihop med självförtroende och självkännedom.
Vi måste våga lita på att barn klarar mer än vi tror – så länge de känner att vi vuxna står där med öppna ögon och ett ärligt hjärta. Det är i det samspelet som magin sker.
Till alla er som orkat läsa, reflektera och kanske även rannsaka er själva – tack. Det betyder mer än ni tror för de barn och ungdomar som växer upp i våra miljöer.
PETER ELMANDER
Födelseår: 1985.
Familj: Sambo med Johanna och tre barn Melissa 11 år, Isabelle 10 år och Oliver 5 år.
Bor: Alingsås.
Klubbar i karriären: Holmalunds IF, Gais, Qviding, AIF, Gerdsken, Holmalund City.
Lokal favoritklubb: Pass.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Tränare i Alingsås KIK F13. Spelare i Holmalund City.
