I dag är det återigen Calle Skoglöfs tur att agera gästskribent. Han gör det med en text om vikten av att utbilda spelare snarare än att vinna matcher i ungdomsåren.
Fyra kryss, en vinst och en torsk. Ingen imponerande rad när man läser det. Det har dock inte varit så illa som tabellen visar (förutom torsken då vi inte alls kom upp i nivå). Vi har faktiskt spelat riktigt bra fotboll. Varit otroligt stabila i försvaret och rullat boll efter mattan så som vi övat på. Sen handlar ju fotboll om att göra mål, och där har vi tyvärr varit bristande. Men vi jobbar på, Rom byggdes inte över en natt – och Alingsås kommer inte ha ett herrlag högre i seriesystemet över en natt heller.
Jag tänkte skriva ett par rader om vad jag tycker och tänker om hur Alingsås ska lyckas ta ett herrlag till Superettan men jag vet faktiskt inte vart jag ska börja, och ju mer jag skriver desto mer kommer jag in på utbildningen vi ger våra spelare då den kommer lägga grunden för ett hållbart och stabilt lag högre upp.
(Med tanke på hur mycket tankar och åsikter alla i Alingsås har om fotboll vore de kul att få några om just detta i någon kommentar.)
Jag har själv gått genom en av Sveriges bästa fotbollsutbildningar (IF Elfsborgs) och idag finns det inte ett enda allsvenskt/Superettanlag som inte jobbar efter samma grunder som IFE så länge gjort. Jag började i P14 och hängde med genom P16, J-lag, U21 och gjorde några träningar med A-laget då och då när dom behövde spelare. Vilka skillnader kan man se?
De första som alla tänker och som givetvis stämmer – ekonomi. Du har betalda ungdomsledare, absolut inga heltidare eller ens halvtidare, men de får en symbolisk summa för att vara där och följa IFE:s riktlinjer, och kan man inte acceptera dessa riktlinjer kan man träna andra lag.
Sen kommer vi till strukturen – här kan man vända för- och nackdelar med allting men man har två årsklasser P10-P12-P14-P16 där tränarna är fasta och killarna byter efter hur gamla de blir. Första året är man yngst och andra året är man äldst (så håller de på tills du kommer till J-laget och Elitverksamheten tar över). Du byter också tränare vartannat år vilket gör att både tränare och spelare kan känna sig engagerade över att lära sig nya saker från fler duktiga instruktörer.
Sist men nästan viktigast – utbildningsplan. Jag gick som sagt mellan fem olika lag och hade flertalet olika instruktörer som alla lärde mig något nytt om fotboll, men oavsett om jag var i P14 eller A-laget så visste jag hur jag skulle bete mig, hur övningarna gick till och vilken typ av fotboll man ville spela. Det har IFE som förening på print som ledare, du som spelare och även du som förälder ska följa. Återigen – vill man inte följa dessa riktlinjer är man välkommen att söka sig någon annanstans.
Alingsåsfotbollen har sett likadan ut i alla år, vi lägger pengar på tränare och spelare i representationslagen. Vi har strukturer där man i vissa föreningar helt saknar åldersklasser för att det inte finns tränare eller tillräckligt med ungdomar. Och utbildningsplaner vet dom flesta inte vad det är en gång. Varje ledare, ofta en engagerad förälder (ni är guld värda, jag säger inget annat) sätter ihop träningen efter sin förmåga och med det material han har i spelarväg. Detta leder i sin tur till att du har massa små föreningar i föreningen som gör som dom själva vill och det är ofta ingen bra grund inom lagidrott.
De senaste åren har de skapats akademier till höger och vänster för att på ett träningspass i veckan fokusera på individens utveckling. Ett fint initiativ, men jag skulle önska att man som förening i stan tryckte hårdare på att se till att varje träningstillfälle blev optimerat för utveckling av individer och inte så styrt att gruppen ska utvecklas för att vinna fler matcher i sina respektive serier och cuper.
Jag skulle givetvis också vilja skriva mer här om ett gemensamt representationslag för att kunna fajtas högre upp i seriesystemet, en gemensam ungdomsverksamhet för att fylla upp grupper och få dela på de fina resurser vi har i engagerade instruktörer som kan ge individen mer tid. Och hur mycket folk har att säga gällande fotbollen i stan. Men vi sparar allt smask till nästa gång.
Avslutningsvis vill jag referera till det Peo skrev i sin text för några veckor sedan om ”bäst i stan mentaliteten” . För att också ”high-lighta” detta som ett stort problem i stan kör jag också på: Man är och har alltid som supporter, förening, lag och spelare i Alingsås varit nöjd så länge man är ”bäst i stan”. Det är ett läskigt fenomen som ligger till grund för att vi aldrig kommit högre än div 2. Detta präntas in redan vid 6 års ålder när man börjar spela i något av alla traktens pojklag. Istället för att titta på varje spelares förmåga och utveckling kollar man på lagets utveckling och jämför med grannföreningarnas lag i samma åldersgrupp. Eller det bästa som finns – när man slår grannföreningens pojkar som är ett år äldre – då är det helg!!!
Vi ses och hörs!
FAKTA CALLE SKOGLÖF
Födelseår: 1989.
Familj: Sambo – mor, far, två systrar.
Bor: Ängabo.
Klubbar i karriären: Alingsås IF, IF Elfsborg, Gerdskens BK, Holmalunds IF, Sollefteå GIF.
Lokal favoritklubb: Alingsås IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Tränare i AIF.
En välskriven text som alltid Calle, skriv gärna något framöver om hur du jobbar för att få in det i det lag du är verksam i, även representationslaget är ju ständigt under utbildning.
Bra skrivet håller med dig i stora delar