Idag tänkte jag skriva om min tid i Sveriges näst (efter Holmalund) finaste fotbollsklubb, Örgryte IS. Som många av er redan vet så skrev jag på två veckor efter att jag fyllde 17. Det var en grym känsla, presskonferens var ju ingenting man var en del av varje dag om man säger så. Då presenterades jag, ÖIS nuvarande tränare Marcus Lantz samt två spelare som ej är kvar i klubben längre. Det var tyvärr ett ganska stort uppslag i GP om detta dagen efter. Ja tyvärr, den bilden var man inte särskilt nöjd med…
Min resa i ÖIS började ju som sagt med en väldigt lång rehabperiod, inte den optimala starten. Operationen skedde i slutet av januari, 30:e tror jag att det var. Då gjordes ett nytt korsband, dom sydde ihop menisken samt skrapade bort en hel del brosk som var sönder. Allting under ingreppet gick bra och läkaren sade efteråt att han var riktigt nöjd. Han skickade även med mig min första rehabövning. Det var att när jag låg i soffan så skulle jag släpa hälen upp mot rumpan, när man böjer benet alltså. Det låter ju nästan komiskt just nu, men då var det riktigt svårt.
Det tog några veckor innan jag fick börja ordentligt med rehaben. Men sedan var det fullt upp. Ungefär fem dagar i veckan körde jag i gymmet. Varje dag när dom andra snörade på sig fotbollsskorna och skulle ut så satte jag mig på cykeln och värmde upp. Det var en tuff period, inte minst psykiskt. Under rehab från en knäskada så handlar mycket om att få tillbaka all styrka i det benet som du har opererat. Det är nästan osannolikt hur mycket muskler man tappar efter en operation. Så det testade vi varje torsdag under hela året. Då mättes det omkrets på två ställen på vardera lår samt att det var ”styrketester”. Jag gjorde övningar där jag maxade, först på vänstern och sedan på högern. Och det var lika tråkigt varje gång.
Jag hade hela tiden förhoppningar om att kunna vara delaktig i matcherna på slutet den säsongen. Prognosen sade nämligen att det fanns chans till det så det var mitt mål hela det året.
Och jag hade nog kunnat klara det. För jag började träna fullt i september det, och sista seriematchen var i början av november. Men det blev tyvärr aldrig aktuellt, inte ens en match med U21. Lite konstigt tyckte jag, även om jag har mina aningar om varför det var så.
Året efter så var jag med från start. Försäsongen flöt på bra och man kände att man kom in i det mer och mer. Jag fick spela lite överallt under träningsmatcherna. Alla positionerna på mittfältet och även en snabbvisit uppe i anfallet. Och jag tyckte själv att det gick helt okej.
Första tävlingsmatchen var mot Häcken i Svenska Cupen. Jag startade som innermittfältare den matchen på ett fullsatt Valhalla. Det var en ordentlig omställning, att spela i divison tre, missa ett år på grund av en skada och sedan gå ut och spela mot ett mittfält bestående av Oscar Lewicki, Ivo Pekalski och Simon Gustafsson. Och att vi spelade med två centrala mittfältare gjorde det inte lättare, man fick springa en hel del. Vi förlorade den matchen. Och jag blev utvisad. I min första tävlingsmatch för Örgryte. Två gula kort inom loppet av tio minuter var inte riktigt den starten man hade drömt om. Det första var mot Simon Gustafsson, där jag kom sent in i en duell. Det andra kom efter en hörna, El Kabir sprang på en kontring där dom kom två mot en. Jag sprang efter, glidtacklade och tog gubbe innan boll. Utvisad i matchminut 70 och underläge 1-0. Det var väl inte helt optimalt.
Jag spelade från start till och från det året. Höga toppar och djupa dalar stämde in ganska bra. Jag hittade inte alls den högstanivån som jag ville. Det ledde till att man spelade en del men fick sitta på bänken en hel del också. En match jag däremot fick starta var mot FC Trollhättan. Det var årets ”gratismatch” och oj vad roligt det var. Seger 4-0, 6000 personer på läktaren och vi verkligen spelade ut matchen igenom. Det var en av mina bästa matcher i den rödblåa tröjan och ett av dom finaste minnena från min tid i Örgryte.
Nu blev det här inlägget (återigen) för långt, svårt att sluta i rätt tid. Egentligen har jag mer att skriva om som hör ihop med det här. Men kvalförluster, kvalvinster och annat smått och gott tar vi nästa gång!
PS. Måste bara nämna Emil Aspång här. En oerhört go gubbe och även en fin spelare när han får vara skadefri. Det har han dock inte fått vara på en lång tid. Ett knä har spökat till och från alldeles för länge så nu har han tagit det tråkiga men vettiga beslutet att inte spela på ett tag. Kaffet står alltid på nere i Holmlalyckan Stefan, hoppas du kommer ner å och tar en kopp med mig på många träningar framöver ändå.
