ANNONS:
ANNONS:

”En brötig glidtackling brukar funka”

Tove Lorén skriver i dag om sommarträning, publikvrål och härligt stöd från läktaren.

Lite drygt två veckor med ledigt från fotbollen har lidit mot sitt slut och i kväll drar vi igång på Mjörnvallen igen. Även om ledigheten bjudit på en hel del sol och bad, så har man inte kunnat ligga på latsidan! Jag har tvingat med både vänner och familj på sommarträning, där vi har fått fina scheman från coach LP.

Men ledigt från fotbollen i AFC innebär inte ledigt från fotbollen överlag som tur är. Det var knappt att EM-bubblan hann spräckas innan det återigen var dags att trä på sig den blågula tröjan för att heja fram damerna i OS. De har dessutom imponerat stort inledningsvis. Det har varit skönt att det ändå finns lite fotboll att kolla på nu när all den lokala fotbollen har uppehåll. Förutom ett par OS-matcher på skärmen så har jag äntligen fått se några matcher på plats på Borås Arena. En kväll blev det även en utflykt till Gamla Ullevi för att se ett spännande bottenmöte mellan Örgryte och Vasalund i Superettan.

När man väl fått uppleva det på på plats igen, först då inser man hur mycket man har saknat det. Och vad är då det? Jo, i detta fall handlar det om den där underbara känslan av att heja fram sitt favoritlag från läktaren. Suset som hörs över planen om någon lyckas med en snygg fint, eller de genuina glädjeropen när ens lag gör mål. Att Elfsborg i en av matcherna avgjorde med ett riktigt drömmål 97:e minuten, och höra hur hela arenan exploderade var något jag nästan glömt av hur det var. Tänka sig att knappt 2000 åskådare kan låta så mycket. Vid samtliga tillfällen har det varit riktigt publikväder i form av strålande sol, vilket såklart också bidragit till den fantastiska känslan. För jag måste erkänna, hade det varit midsommarväder med ösregn och tolv grader så hade jag nog inte uppskattat det riktigt lika mycket.

Att även vi i AFC har kunnat fylla på med allt mer publik är drömmarnas dröm. Att säga att publiken är lagets 12:e spelare tycker jag är en ganska bra summering – om än lite uttjatad. Min briljanta teknik brukar dock aldrig bjuda på några finter som ger sus på läktaren, men en brötig glidtackling brukar funka nästan lika bra!

Senaste matchen fick vi ju till och med besök av gröna väggen – bestående av ett gôtt gäng AIF:are iklädda våra fina AFC-tröjor. Visserligen blev det en sur förlust, men grabbarna gjorde sig helt klart hörda. Det får vi bjuda igen nästa gång grönvitt spelar på Mjörnvallen! Några som också ska ha den största elogen för sina insatser på läktaren är våra långtidsskadade spelare. Varje hemmamatch är det de som hörs högst på läktaren, både när vi gör mål och när domaren tar ett halvdåligt beslut. De åker även med på de allra flesta bortamatcher och gör att vi även där har ett gäng som hörs på läkaren. Att lägga ner all den tiden för att stötta oss andra när de själv inte kan spela, det får iallafall mig att vilja ta i lite extra i varje situation! Ni är GULD, och jag längtar mer än allt annat tills när ni är tillbaka på planen igen.

Ha det gött – haj!

 

FAKTA TOVE LORÈN
Födelseår: 1998.
Familj: Sambo, mor, far och bror.
Bor: Borås.
Klubbar i karriären: Borgstena IF, Bergdalens IK, Alingsås FC.
Lokal favoritklubb: AFC.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås FC.

Lämna en kommentar