Stefan Carlsson debuterar med en mycket välformulerad text som tar oss med på en resa till försäsongernas land.
Försäsong. Ordet i sig är tillräckligt för att injaga fruktan i den mest inbitne fotbollsentusiast. Det rimmar på lång, vilket den är, och prefixet för- vittnar om att huvudrätten ligger på tok för långt fram i tiden. Alla som någon gång kommit utsvultna till en middag, bara för att upptäcka att förrätten består av misosoppa, kan identifiera sig med denna känsla, en känsla som får även den luttrade att vilja göra som Oliver Twist.
Det är fullt förståeligt, efter ett sådant inledningsstycke, att du som läsare förleds i din tanke att tro att undertecknad endast kommer att fokusera på de negativa aspekterna av denna i mångas ögon alltför omfattande uppbyggnadsfas. Så är det inte alls! Men kanske ändå nästan, det måste medges. Nåväl, det är min förhoppning att du vill följa med på denna vandring genom minnenas, och sinnenas, allé. Låt oss se vart den för oss.
Det mest naturliga måste nog vara att börja med kylan. I början av året återkom jag från ett besök i Kalifornien. En klarblå himmel, strålande sol och 18 grader i luften då jag gick ombord på flygplanet i Los Angeles byttes mot ishalka, minusgrader och nordanvind då flygplansdörren öppnades i Köpenhamn. I min dotters blick, då hon stegade ut i det nordiska klimatet, kunde jag läsa in min egen tanke: Hur kan någon ens överväga att leva i detta? Det är dock en diskussion för ett annat tillfälle. I denna text är det en övergång till en händelse med Södra Härene IF på Björkvallen i Vårgårda, då denna ännu inte var belagd med konstgräs.
Det var dags för träningsmatch inför någon av säsongerna på 00-talet. Vilka vi skulle möta finns inte kvar i minnet, däremot att vi hade på oss de mörkt gröna försäsongströjorna av collegemodell. De var av bomull, vilket är tämligen betydelsefullt för fortsättningen av historien. Vänsterback var min position och längst ner i hörnet mot tennisplanerna och ishallen (som för övrigt inte var byggd vid den här tiden) hade en vattenpöl modell större bildats. Den var decimeterdjup, men inte frusen. Någon enstaka plusgrad såg till att vattnet höll sig i sin flytande form. Det krävs inte direkt något dramaturgiskt geni för att räkna ut vad som sedan kom att hända. Naturligtvis hamnade jag, efter en tackling, på rygg i nyss nämnda vattenpöl. Danne Johanssons hjärtliga (?) hånskratt ekade över nejden samtidigt som jag kämpade för att få ner lite luft i mina lungor. Bomullströjan sög åt sig så mycket isvatten att den måste ha lagt otaliga extrakilon till min kroppsvikt. Det var dock inte det värsta. Antalet matchtröjor vi hade att tillgå var begränsat. Jag fick helt enkelt spela klart matchen, iskall och blytung.
Känseln kan således inte sägas ha ett särskilt positivt minne av de många försäsonger jag har bakom mig, drygt tjugo om jag inte räknar fel. Med doften är det däremot annorlunda. Nu blir det 90-tal, kära läsare, och ljuva minnen från Hedensborg i Larv, min moderklubbs hemmaarena.
Grusplanen på Hedensborg blev aldrig riktigt bra, om nu en sådan beskrivning överhuvudtaget går att sätta i samband med detta underlag. Likväl hölls där försäsongsträningar. När Janne Johansson och Maria Alexandersson (bra tränare, fantastiska människor) var de som styrde den blåvitrandiga skutan var onsdagsträningarna heliga. Då samlades vi i klubbrummet, där tavlor föreställande äldre upplagor av A- och B-lag prydde väggarna, och åt Scans kokkorv. Janne hade en sällan skådad aptit och brukade sänka åtminstone tre eller fyra korvar under tiden som han gick igenom vilka som skulle starta i den kommande helgens träningsmatcher. Doften som slår emot en då en sådan konservburk öppnas tar mig, likt Marcel Prousts madeleinekaka, tillbaka i tid och rum till de nedsuttna sofforna och fruktansvärda tapeterna i ett rum där jag ändå alltid kände mig hemma.
Scans korvar har sedan återkommit under hela min fotbollskarriär. Jag skulle kunna skriva flera stycken om dessa, bland annat ett om hur Johan Granaths hund Ludde blev bjuden på så många under en festkväll att han till slut bara tittade på den smala stackaren (korven, alltså) och gick därifrån. Men det är som sagt en helt annan historia.
Hörseln får vara det sinne som avslutar detta ode över försäsonger som har passerat. En viss tveksamhet över om detta kvalificerar sig som ett försäsongsminne infinner sig, men med lite generositet tycker jag att vi kan acceptera det.
Våren -81 spelade jag min första riktiga fotbollsmatch. Egentligen var jag för ung, men fick göra några minuter med de stora killarna. Vi vann. Efteråt dracks det sockerdricka och sjöngs i omklädningsrummet. På hemvägen fick jag sitta i framsätet i vår vita Volvo 140 bredvid pappa och jag sjöng sången vi hade sjungit för honom. Med tålamod och värme i rösten upplyste han mig, sonen som på kvällarna läste faktaböcker av Jan Lindblad om randiga kattdjur och skönlitteratur i form av Djungelboken och Narnia, om att vi nog hade sjungit ”Segern är vår” inte ”Tigern är vår” i omklädningsrummet efter vinsten.
Med det hjärtevärmande minnet väljer jag att avsluta vår gemensamma färd bakåt i tiden. Vad passar väl bättre än att parafrasera Askungen och hennes känslosamma ord som upprepas varje julafton: ”Nåja, vad är en försäsong? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och alldeles … Alldeles underbar!”
STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.
Klass!