Sofia Björklund inleder sin sejour som gästskribent med en text om hur hon fick nya vänner när fotbollskarriären tog ny fart efter barnafödande och flytt till Vårgårda.
Först av allt vill jag bara tacka för denna utmaning och jag ser fram emot att skriva ner mina tankar och upplevelser så några andra kan få ta del av dessa. Jag har aldrig skrivit mer än mina inlämningar i skolan för cirka 20 år sedan samt en och annan rad på sociala medier så jag ser detta som ett ypperligt tillfälle att även lära mig detta.
Idag vill jag skriva om samhörigheten och gemenskapen man får utav fotboll och allt vad det kan innebära. För min del innebar det massa nya vänner och ett helt annat kontaktnät.
För några år sedan var jag och familjen nyinflyttade i Vårgårda efter att ha bott och spelat fotboll i Borås nästan hela mitt liv. Vi kom hit på grund av jobb och hittade snabbt ett boende. En mysig liten ”by” med känslan av att här bodde man tryggt och bra och verkade vara en fin plats att låta barnen växa upp på. Givetvis ville äldsta tösen börja spela fotboll nästan omgående och då fick jag till mig att Södra Härene IF hade ett bra lag i hennes ålder. Det var bara för mamma att googla och hitta numret till tränaren.
När vi väl var på plats så vad det med glada miner, skrattande barn och välkomnande föräldrar som väntade på planen. Där och då kände jag direkt att ”ååå va jag saknar känslan av att kliva ut på plan”. Jag hade haft ett uppehåll på nästan 10 år på grund av barnafödande, jobb och sånt där annat som kommer i livet. Så jag följde med på de första träningarna och var så glad över att tösen verkade gilla det lika mycket som jag gjorde i hennes ålder. Det visade sig sen att en av tränarna (aka Tarzan) kände då igen mig från min tid i Kronängs IF och tyckte gott jag kunde damma av och slänga på mig skorna igen och komma ner och lira lite med deras damlag i Södra Härene.
Tvekandes och efter väldigt mycket velande fram och tillbaka så köpte jag mig ett par av det billigaste skorna på Intersport och med nöd och näppe kom ner till planen på Björkvallens konstgräs, med känslan över att jag kommer gå ner, köra en träning och inte kunna fortsätta. Det var givetvis på försäsongen när varken fötter, kropp eller hjärna riktigt är med och man hade glömt hur snabbt tårna tappade känseln och halsen blödde. Jag gjorde riktigt dåligt ifrån mig och jag var rätt förbannad på mig själv efter träningen när kroppen inte lyssnade på mina direktiv. Hur svårt kan det vara? Det borde ju sitta i ryggmärgen!
Men något tändes där och då inom mig och vinnarskallen kom tillbaka. Även om inget klickade och blånageln var ett faktum efter första träningen så kände jag att denna sport älskar jag! Jag åkte ner träning efter träning och kroppen blev mer och mer bekväm med att spela fotboll igen. Även om både konditionen var värre än värst och man hade två vänsterfötter så var det kul!
Det va kul att springa sig trött, kul att känna lungorna bränna, kul att få kämpa extra hårt för just den bollen.
Tjejerna uppmuntrade, tävlade mot och med varann och hade ett gott tugg före, under och efter träning. Så jag beslutade mig för att stanna och få känna känslan av samhörighet, att få snacka skit i duschen samtidigt som kroppen tinade upp, att skaffa nya kontakter, att få springa av sig sina tankar och bara få lira boll. Att få känna sig levande på ett annat sätt. Utan några bekymmer förutom att man skulle få tag på bollen. Jag blev väldigt snabbt en i gänget och alla va så goa och välkomnande. Vi byggde upp våra relationer på och utanför planen och idag har jag vänner för livet på grund av att jag masade ner mig till en kall fotbollsträning här i Vårgårda. Vänner som jag alltid kommer ha med mig på min resa i livet och vänner som jag är så tacksam för att de tog emot mig för den jag var och är.
Fotboll är ett perfekt sätt att komma in i gemenskapen om man kommer lite utanför, är ny i en stad eller känner för att träna men kanske inte vill hänga på gymmet. Det är det fina med fotbollen som vi lirar häromkring i grannkommunerna. Här är alla välkomna! Ung som gammal, rutinerad spelare eller ny i gamet som vill haka på och få tillhöra en gemenskap. En gemenskap som är accepterande, förlåtande och givande.
Idag är fotbollen en jättestor del av min och min familjs liv. Och jag är så glad att jag väl vågade gå ner och sparka lite boll, att jag satte alla mina tvivel åt sidan. För man behöver inte vara den spelare man var förr i tiden för att spela fotboll. Det räcker med det man kan eller lär sig idag.
Så jag vänder mig lite till er som vill men kanske inte vågar, som så gärna hade velat men känner att ”nä det va så längesedan” Ta klivet! Att få tillhöra en förening och i mitt fall idag Vårgårda IK, är som att ha en andra familj. Man kan komma som man är, känna som man gör och ändå alltid ha en plats där man får vara precis den man är och bli accepterad. Det finns alltid en värmande kram, ett gott leende eller en framtida bästa vän i omklädningsrummet.
SOFIA BJÖRKLUND
Födelseår: 1985.
Familj: Sambo och två tonårsdöttrar.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Rångedala IK, Kronängs IF, Södra Härene IF och nuvarande klubb Vårgårda IK.
Lokal favoritklubb: Vårgårda IK såklart!
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Vårgårda IK.
