Adam Gelotte debuterar som gästskribent med en text om hans vardag som föreningsmänniska.
Då var det dags, efter ett par veckors mentalt förberedande att äntligen få skriva ner några av mina många tankar gällande lokalfotboll i all sin ära.
För det första, jag är en föreningsmänniska ut i fingerspetsarna. Jag ser det som en självklarhet att ställa upp med allt vad det innebär. Vare sig det är att stå i kiosk, kratta löv, måla klubbstuga, hjälpa till på olika evenemang, köra barn till matcher, hjälpa till som tränare för ett lag där jag inte är aktiv ledare, sitta i sekretariat, vara matchvärd eller vad det än må vara. Med detta sagt så vill jag inte på något sätt höja mig själv till skyarna. Snarare bara påtala hur viktigt JAG tycker det är. Jag är uppväxt på det sättet, och mina barn kommer få lära sig att leva efter det också.
Det är självklart inte alltid roligt, men det är ALLTID viktigt. I små klubbar, där ekonomin i högsta grad styr vad som kan göras eller inte göras, så krävs det där lilla extra från många personer. Och då bör det inte vara så att det alltid är samma personer som gör allt såklart, även om några är lite mer drivande. I 2 år har jag varit i IK Frisco, där styrelsen är kanon –bra engagemang, bra driv i frågorna, sponsorgruppen jobbar på något oerhört och möten avlöser varann. Däremot är det otroligt svårt att få spelare (läs herrarna) att hjälpa till. Vid gemensamma aktiviteter, t.ex att kratta planer, så har damerna nog oftast stått för ca 75-80% av närvaron. När det kommer till att jobba lite extra för att dra in pengar till laget/klubben, då är damerna fenomenala. Herrarna är – sådär. Det finns några få personer som ALLTID ställer upp bland herrarna, och det gör dom med den äran. Men är man en trupp på 20-25 spelare så räcker det inte med 3-4 stycken som utan att tveka ställer upp.
Detta är ju inte något unikt såklart, jag förstår att samma problematik finns i många klubbar. Men varför är det så, varför ska styrelsen och lagledare/tränare behöva tjöta ihjäl sig för att få folk att ställa upp med något så litet som att lägga 2-3 timmar en förmiddag för att hjälpa sin klubb. Sin klubb där man själv tycker att man är given i truppen, man ska ha pumpade bollar, vatten i flaskorna, varma duschar, skjuts till matcher, städade omklädningsrum, någon som fixar tvätten och viker in kläderna schysst i skåpet.
Och så vore det ju ”najs” att det är krattat på planen, så det inte ligger massa löv där, eller liknande.
I skrivande stund så är vi i familjen nyss hemkomna från Gothia Cup, innebandy. En cup som är stor i flera bemärkelser, och det krävs mycket logistik för att få barnen från sovsalar till matcher, invigning, sovsalar, matcher, sovsalar, matcher och så vidare. Ledarna skriver ut i de gemensamma chattarna om att det behövs skjuts. Några föräldrar svarar rätt omgående att dom gärna kör! Nästa gång det behövs skjuts så sluter föräldrarna upp igen. Det är liksom aldrig några problem att lösa det, alla hjälps åt. Och av den enkla anledningen att göra det enkelt för tränarna och ledarna. De viktigapersonerna som tar hand om alla våra barn under hela cupen, under varenda träning, varenda match och detta flera månader om året.
Man kan ju dra de parallellerna till fotbollen. Om spelare kan hjälpa till med vissa saker, som att kratta löv till exempel (röd tråd?!) – ja, då kan ju styrelsen och ledarna fokusera på att lösa det där med pumpade bollar, vatten i flaskorna, varma duschar, skjuts till matcher, städade omklädningsrum… Ja, ni fattar grejen.
Nu har jag påbörjat ett nytt kapitel, jag har gått över till Annelunds IF. En klubb som har varit uppe i höga divisioner, fått ut flera otroliga spelare, och har en väldigt fin anläggning. I flera år har jag åkt till sportcentret och spelat matcher, derbyn alltså. Jag har nog aldrig spelat så roliga matcher som mot just Annelund, då de har varit Herrljungas ”antagonister” i många år. Känslan efter en match där, oavsett resultat har alltid varit väldigt god. Och det av den anledningen att arrangemangen där sköts på ett riktigt bra sätt, man blir väl mottagen och känner sig riktigt hemma.
Sen när min son förra året ville byta över till Annelund från HSK så var det en konstig känsla, jag ville ju såklart ha kvar honom i Herrljunga, men vetskapen om att Annelund faktiskt verkade vara en riktigt bra klubb gjorde att det kittlade lite i magen. Han åkte dit och testade, och det tog nog inte många passningar och löpsteginnan han var en i laget. Ledarna tog in honom som om att han vore en av de sina. Jag och min fru var på i stort sett varenda träning och match under säsongen och lärde känna ledarstaben och så småningom lite föräldrar. Så nu, som A-lagstränare för denna fina klubb – så hoppas och tror jag att engagemanget från spelarna. ledarna och föräldrarna finnsdär. För det är det som skapar förutsättningar för en bra och stabil förening. Och har man det, så kommer spelare att vilja vara i klubben, och det lägger grunden för att kunna ställa ut bra lag på planen.
Tack för mig, allt gott!
ADAM GELOTTE
Födelseår: 1986.
Familj: Frun Emma och barnen Elias och Emilia.
Bor: Herrljunga.
Klubbar i karriären: Bollebygd, Olsfors, HSK, Frisco.
Lokal favoritklubb: Får köra ett diplomatiskt svar här – Annelund, Frisco och HSK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Tränare i Annelunds IF.
