Försäsong – och en bortgången eldsjäl

Sjukt ändå vad tiden springer iväg från att man klivit av den mjuka leriga planen hemma på Bodarnevallen i slutet på september månad, till att man sen kliver in en dag i veckan för att lira lite inomhusfotboll i Ängabohallen under en kortare period.

Många känner nog precis som jag att det är skönt när seriespelet är över då det är väldigt intensivt och krävande för både spelare och tränare, samt att det skall bli skönt att komma in i värmen och bara lattja och ha lite kul. Men mitt i detta roliga lattjande så vet man även att nästa säsong smyger sig på med en skräckblandad förtjusning då försäsong först knackar på dörren.

Det råder verkligen delade meningar kring försäsongsträning då en del människor älskar det och tycker det är skönt att vara igång igen, medans andra avskyr det då det oftast är mycket fysträning/löpning med mera och jädrigt kallt. Personligen är jag nog en sådan typ som faktiskt kan gilla just försäsong både som tränare och spelare, då man oftast är revanschsugen och känner att i år då jävlar spöar vi dom lagen som man kanske faktiskt borde vunnit mot säsongen innan om man nu lyckas hamna i samma serie igen vill säga. Sen också att det kommer nya ansikten som vill vara med och testa på är riktigt kul och spännande då det som tränare ger en härlig känsla att få blanda leken ordentligt med olika spelstilar samt åldrar.

Förra säsongen valde jag att ta ett sabbatsår från just tränarbiten då man var ganska mätt på det helt ärligt efter 5 års ledaransvar i olika föreningar, och kände att det var läge att lämna över till någon annan efter två säsonger med Mjörn-gänget. Började sen själv att träna med Mjörn då man i min ålder måste röra på sig för att inte bli mer ”gubbe” än vad man redan är, så viktigt att hålla igång och även för att det är alldeles för kul för att sluta!

När nya tränaren ”Calle” kom till klubben så frågade han mig om hur jag tänkte kring fotbollen kommande säsong och jag svarade att ring mig som sista nödkortet i leken om det verkligen krävs då tanken inte alls var att spela utan enbart träna. Det nödkortet användes hela 18 gånger vilket ändå säger en hel del om Mjörns breda trupp, och jag måste ända säga att när man vid 42-års ålder som jag är lyckats ta sig igenom dessa matcher med endast en baksida som gick borta mot Borås AIK, då känner man sig lyckligt lottad att fått vara med grabbarna ute på planen då den känslan är den bästa jag vet. Brukar säga att alla matcher som jag kliver av hel oavsett om vi vunnit eller inte ser jag som en vinst, haha.

Nu står man här lite otippat som tränare med världens bästa gäng  återigen och har inlett helvetes månaderna ”Försäsong” sedan ett par veckor tillbaka, och känslan i kroppen säger att detta kommer bli ett fantastiskt roligt år då många nya unga duktiga killar anslutit samt alla gamla rutinerade rävar som Mjörn har även kommer vara kvar. Den mixen ute på planen kommer ge oss många fina trepoängare samt segersången ljuda högt på Bodarnevallen…

Skulle avslutningsvis vilja hylla den största och mest varmhjärtade föreningsmänniska som jag någonsin upplevt under alla mina år inom fotbollen. Sjöviks SK:s stora eldsjäl Bengt ”Bengan” Samuelsson som dessvärre lämnade oss strax innan jul. Låt nu änglarna ta hand om dig trots att du är ÖIS-are, du kommer alltid vara saknad av oss alla.