Cecilia Jonson är tillbaka med en ny text. I dag summerar hon det nyss avslutade VM-slutspelet på andra sidan Atlanten.
Då var VM över för den här gången. Nämnde i ett tidigare inlägg att jag inte haft någon vidare känsla inför mästerskapet. Det har inte direkt ändrats nu efteråt heller.
Tycker allt har varit en ganska stor ”runtomkring-snackis”, ett typiskt amerikanskt jippo med hela världen som gäst. En del svajiga och ojämna domslut, en korrupt Infantino, en galen Trump och oändligt många ”hydrationbreaks” där reklamintäkter ska håvas in. Självklart har vissa matcher varit bra och vi har bjudits på många fina mål. Det är ju trots allt några av världens bästa lag som möts. Även kul att se när anonyma spelare och otippade fotbollsnationer blir kända över en kväll. Men annars, inget mästerskap jag kommer gå och tänka på i flera veckor nu när det är över.
Att Argentina spelade final är egentligen ingen megachock i slutändan. Men jag och säkert många andra, trodde nog att motståndarna skulle vara ”Les Bleus” (Frankrike). Lite kul att Spanien då istället överraskade och dönade dit 2 mål i semifinalen. Våra norska vikingar fick ju ro hemåt efter kvartsfinal. Något man ändå får se som en bedrift för ett sådant litet land. Kronprins Haakon agerade trummis när truppen skulle hyllas i Oslo vid hemkomst. Fint, en hel nation går ihop och lyckas skapa en sammanhållning alla fotbollsspelare drömmer om.
Sverige då. Vi hade inte ens åror att ro med, utan fick snällt sitta ner och titta på i vår båt, när det blåste storm och Nederländerna körde över oss på midsommardagen. Som tur var gick vi vidare ändå, men alla förstod väl vad utfallet skulle bli redan innan Mbappé, Dembélé och Olise äntrade planen.
Dock var det riktigt kul att se ett kämpande och sammansvetsat svenskt lag den matchen, jag tror att Potter kan vara exakt den tränare Sverige behöver just nu.
Måste även nämna England och Bosnien. Var är engelsmännens vinnarmentalitet och förmåga att bara lösa uppgiften. Ville egentligen inte tippa emot de, men man vet nästan att det blir ”hit, men inte längre” och pengarna i sjön annars. Synd, de är väl snart värda en final.
Bosniens matcher var kul att se, oavsett resultat. Mina barns pappa Jasmin Hasak (HSK och Frisco) är bosnier och jag har i 20 år haft en stark koppling till landet. Bosnien som plågats av krig, sorg och korruption i flera år fick äntligen vara med på stora scenen igen. Det finaste var inte själva spelet på planen, utan de bosniska fansens känslor. Musik (”Ljiljani”) och glädje blandades med tårar. Tårar som legat och grott inombords hos vissa i över 30 år, sedan kriget på 90-talet. Deras stjärna Edin Džeko är frälsaren som förenat sitt land via fotboll. Han fick inte gå ut med kompisarna för sin mamma den där dagen, det var också det som räddade hans liv, när bomberna föll. Vännerna fick sorgligt nog aldrig följa hans VM-framgångar. De spelade fotboll på gatan. Den där dagen.
När man ser alla deltagande länder och läser om spelare, märks det hur olika förutsättningarna är beroende på vart man kommer ifrån. En del fostras i elitakademier, signas i unga åldrar och blir världsstjärnor med mångmiljonbelopp på banken. Andra kämpar i det tysta. Som Kap Verdes 40-åriga målvakt Vozinha. Han fick sitt första proffskontrakt som 26-åring och jobbade fram tills dess som både busschaufför och elektriker vid sidan av fotbollen. Fint. Sådant gör att barn i alla länder vågar fortsätta drömma.
Spanien som segrare, gör mig ändå glad i slutändan. Tycker de förtjänade det efter endast 1 insläppt mål (rekord!) i hela turneringen och med en otroligt stark vilja att vinna matcher. Organiserat försvar, stort bollinnehav, spel i ”kvadde” och den där disciplinen att inte ta onödiga risker när de leder. Typiskt spanskt alltså.
Halvtidsspektaklet var riktigt kändistätt. Kanske inte optimalt för spelarna med så lång paus, men amerikanarna gillar show. Det vet vi numera. Fantastiskt att få se ”Riktiga Ronaldo” (för er yngre, fråga ChatGPT) och Ronaldinho igen. Men om det var värdigt två av världens genom tiderna största fotbollsspelare.. det vet jag ej.
För egen del har det varit noll fotbollsspelande de senaste två veckorna, då vi är mitt i sommaruppehållet. När vi drar igång igen vecka 32 gör vi det med en ny välmeriterad tränare (Jerry Carlsson). Spännande!
CECILIA JONSON
Födelseår: 1984.
Familj: Barnen Melvin och Alex.
Bor: Herrljunga.
Klubbar i karriären: Södra Härene IF, IK Frisco.
Lokal favoritklubb: IK Frisco och Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare och fotbollssektionen i Frisco och spelare i Södra Härene futsal.
