Cornelia Müller är tillbaka med en ny text. I dag skriver hon om hennes första träning med Alingsås KIK och hur nervositeten snabbt vände till en framgångssaga som slutade med serieseger.
Jag tror att jag kommer spy!
Ungefär så nervös var jag när bilen rullade in på Noltorpsvallens parkering för första gången. Jag hade lyckats tvinga med mig min pappa som försökte försäkra mig om att ”nej du kommer inte göra bort dig, nej du kommer inte dö, nej alla kommer inte hata dig.” Men jag ville inte lyssna på någonting, jag ville bara få provträningen överstökad. Jag överlevde. Och det krävdes inte mycket tänkande innan jag tackade ja till en plats i laget.
Nu väntade en försäsong med högt tempo och hård träning. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var i början, det kändes i hela kroppen att träningen nu var hårdare än den jag var van vid. Det tog ett tag att vänja sig vid, inte bara med hårdare träning men också att lägga ner mycket mer tid. Jag hade tagit för givet hur skönt det var att bo 5 minuter bort från fotbollsplanen i hela mitt liv. Jag och min tidigare lagkompis Alexandra var två av många nya ansikten i KIK inför 2025. Så även om det sög att sätta sig i bilen kl. 21.40 en kall torsdagskväll och veta att en 35 min biltur väntade så hjälpte det mycket att ha Alex bredvid!
Som sagt var vi många nya i truppen inför säsongen, men trots detta så tycker jag att vi lyckades spela ihop oss imponerande snabbt, och efter några starka prestationer i de första träningsmatcherna så kändes det inte lika nervöst att börja säsongen på riktigt.
Det var mycket nytt under året, nya lagkamrater, nya tränare, nya spelidéer och nytt motstånd. Jag försöker tänka tillbaka på hur det kändes under året men allt jag kan tänka på är hur snabbt det gick, och hur givande det kändes att se resultat av vårt hårda slit. När det närmade sig slutet av säsongen kändes varje match som en final av den viktigaste tävlingen i världen. Jag minns att jag och Alex satt i bussen och nervöst kollade tabellen; ”ifall vi vinner den och den matchen så har vi kanske en chans att komma på första plats”. Det kändes som en konstant inandning de sista veckorna.
Jag var så otroligt nervös inför sista matchen. Jag tror att jag missade ungefär 10 solklara mål i våran avgörande match mot Ljungskile på hemmaplan. Hade det varit vilken annan match som helst så hade jag nog brutit ihop, men just här spelade det ingen roll, för så fort domaren blåste slutsignalen så var allt äntligen klart. 4-0. Vi vann serien! Det kändes helt overkligt. Hade Cornelia som satt i bilen och knappt vågade gå till den där första träningen fått höra att hon skulle vara med och vinna serien, gå upp i division 1 och dessutom vinna skytteligan så hade hon inte trott på ett enda ord av det.
Detta året har jag träffat så många duktiga spelare och nya vänner som gör fotbollen till något bättre än bara träningar. Jag är supertaggad inför detta årets utmaningar med nya och tuffare motstånd. När detta kommer ut så har vi precis spelat vår första officiella träningsmatch för säsongen 2026 mot GFF, vinst 4-2;) och nästa gång vi hörs så är det snart dags för serien att dra igång! På återseende!
CORNELIA MÜLLER
Födelseår: 2005.
Familj: Mamma Liselotte och pappa Fredrik, och mina två yngre systrar Carolina och Amanda.
Bor: Lerum.
Klubbar i karriären: Lerums IS och Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK så klart.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås KIK.
