Stefan Carlsson skriver i dag om en skada på Sävevallen som orsakade honom både smärta och ett säreget smeknamn.
Halvtid. Årets säsong är snart där och i och med den här texten har jag räknat ut att detsamma gäller för min tid som skribent här på Lokalfotboll. Ända sedan bossen, herr Mökander, hörde av sig i slutet av förra året med sin förfrågan, har ett ämne för en text legat och grott i bakhuvudet. Kanske passar det bra nu, eftersom händelsen ämnet har sitt ursprung i ledde till halvtidsvila för undertecknad.
Idylliska Sävevallen, iklädd försommargrönska och med derbypublik som strömmat till från när och fjärran, var skådeplatsen för något som faktiskt än idag kan göra sig påmint. Jag slarvade uppenbarligen med återuppbyggnadsarbetet efter incidenten. Genomför jag ett bara lite för ambitiöst styrkepass får jag dras med molande träningsvärk i flera dagar.
Precis, det är en skada det handlar om. Efter en lång försäsong finns det få saker som kan göra en spelare lika frustrerad som att tvingas stå över tävlingsmatcher för att olyckan är framme. Så var det i mitt fall, och viljan att vara tillbaka i spel så snabbt som möjligt straffar mig av och till tolv år senare.
En duell i närheten av mittcirkeln resulterade i en omfamning av en spelare i Säven och ett gemensamt fall till vad som närmast måste liknas vid missionärspositionen. Han föll med sådan kraft in i mig att Erika Anderssons (numera Johansson) tränade sjuksköterskeöra från sidlinjen kunde höra att något brast.
Vid tvåtiden natten efter matchen vaknade jag av en smärta som fick mig att inse att det var tur att det låg en femåring och sov i rummet bredvid, eftersom det inte skulle bli tal om någon mer produktion av det slaget för min del. Sjukvårdsupplysaren i andra änden av luren tyckte att Ipren, Alvedon och vila skulle räcka gott i ytterligare några timmar. Sedan skulle jag göra ett besök på lasarettet.
Med en något styltig gångstil äntrade jag följande dag regionens domäner i Alingsås. Tiden i väntrummet blev kort och jag fick snart träffa en läkare som ansåg att en undersökning medelst ultraljud skulle ge utförligare svar på de frågor han uppenbarligen brottades med. Den utrustning han behövde för att genomföra detta gick han iväg för att hämta. Innan han lämnade rummet frågade han om det var okej om två läkarstudenter fick delta. Viljan att vara till lags övertrumfade förnuftet och mitt jakande svar hängde nästan kvar i luften efter att läkaren hade lämnat rummet. Aldrig har jag känt mig så liten, i mer än en bemärkelse, som när läkaren och två yngre, kvinnliga läkarstudenter en stund senare ägnade närmare tio minuter åt att skärskåda mitt avklädda skrev.
Nåväl, det visade sig att ljumsken var rejält skadad, men att det fanns hopp om att vara tillbaka på planen igen i tid till höstsäsongsstarten. Mitt sommaruppehåll blev således förlängt med cirka en månad det året. Ljumsken blev dock aldrig vad den hade varit.
Med risk för att chefen som namngavs i inledningen väljer att plocka bort mig som skribent framöver, behöver ändå ytterligare en aspekt av denna historia förtäljas. En annan följd av ovan nämnda skada var nämligen något mer oväntad och gav upphov till ett nytt, och i omklädningsrummet mycket uppskattat, smeknamn. Blodet som lårmuskeln släppte ifrån sig var tvunget att ta vägen någonstans. Blue balls kom jag att kallas av mina kära lagkamrater den sommaren. Då förstår du som läser nog var blodansamlingen under huden blev som störst.
STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.
Misstänker att Sävevallen inte är en favoritanläggning. Om jag inte missminner mig så var det där du, Stefan Carlsson, föll ihop i med kramp i båda benen efter ynka 10 minuters spel.
Korrekt iakttagelse. Måste ha slarvat med vätskan inför matchen…