Stefan Carlsson skriver i dag om politik och idrott kan gå hand i hand för att visa på tron på alla människors lika värde och rättigheter.
Efter en regeländring av IOK, den internationella olympiska kommittén, tilläts inför OS i Tokyo plötsligt vissa politiska ställningstaganden i samband med tävlingar. Detta ledde till att Sveriges damlag i fotboll beslutade sig för att ta ställning mot rasism genom att knäböja före avspark. Du kan inte ana vad som hände sen.
Att läsa mina skribentkollegors texter här på Lokalfotboll är såväl inspirerande som intressant, tycker jag. Andra människors perspektiv på olika företeelser är alltid välkomna. Jonathan Tedeborgs välformulerade inlägg häromveckan om världsfotboll och politik satte igång tankar som blev en utgångspunkt för denna text. När det svenska herrlandslaget i fotboll under den gångna veckan sedan misslyckades med att kvala in till fotbolls-VM i Qatar började idéerna som Jonathans text väckt på allvar ta form. Men det som blev startskottet för skrivandet inträffade två dagar efter de svenska herrarnas debacle: en debattartikel publicerades i Aftonbladet.
Inför en NFL-match 2016 gick Colin Kaepernick under nationalsången ner på knä. Han gjorde det i protest mot hur afroamerikaner behandlas av polisen. Det var en symbolhandling som genomfördes vid en tidpunkt då den märktes allra mest. I ett land där alla invånare utom en liten ursprungsbefolkningsminoritet är invandrare, har symboler som till exempel nationalsången och flaggan fått en enorm betydelse för den nationella enigheten. Kaepernicks protest undgick således knappt någon. På intet sätt var han den förste att använda sin idrottsliga status för att rikta blicken mot orättvisor i samhället. När Tommie Smith och John Carlos på prispallen vid OS i Mexiko 1968 mot oktoberhimlen höjde sina knutna händer, beklädda med varsin handske, präntade de för evigt in en bild i vårt gemensamma medvetande. Ordet symbol härstammar enligt Nationalencyklopedin från ett grekiskt ord som betyder (känne)tecken eller igenkänningstecken. Om det är något vi idag förknippar en handskbeklädd knuten näve mot skyn eller en knäböjande idrottsman eller -kvinna med så är det dessa protester. Carlos, Smith och Kaepernick gav dessa symboler ikonstatus.
Jag har haft turen att växa upp i ett tryggt hem. Ramar och kramar är orden min mor brukar använda när hon ska försöka förklara vilken uppfostringsmetod hon och min far använde. Det var inte så att de kramade oss syskon fysiskt särskilt ofta, men när det behövdes gjorde de det. De psykiska kramarna, känslan av att de brydde sig och alltid fanns där, var desto fler. Ramarna handlade om att försöka pränta in idéer i oss om att göra gott och rätt. Tro nu inte för en sekund att vi aldrig gjorde några fel eller betedde oss illa. Det gjorde vi. Om och om igen. Men mina föräldrar var politiskt medvetna. Vi barn matades med budskap om solidaritet från den som såg upp till Olof Palme och vikten av att ha den gyllene regeln som rättesnöre från den som hade Martin Luther King som sin förebild. De tyckte inte alltid lika, men grundtanken om alla människors lika värde var alltid odiskutabel. Medmänsklighet och humanitet kan vår värld aldrig få för mycket av.
När fotbollsdamerna knäböjde inför matcherna i OS blev de kritiserade. IOK valde bort bilder på dessa solidaritetshandlingar på de sociala mediekanaler de hade inflytande över, debattörer och krönikörer i svenska nyhetsmedier ondgjorde sig över PK-mentaliteten och symbolpolitiken bakom det svenska och andra fotbollslandslags val att delta i protesterna och i diverse kommentarsfält på nätet riktades det kritik och hat mot spelarna. Något som lyftes fram då och som det ofta pratas om när manifestationer genomförs i sportsammanhang är att politiken ska hållas borta från dessa evenemang, att det måste gå att skilja idrott och politik åt. Den fråga jag vill ställa när det argumentet förs fram är: Varför?
Vad var det då som stod i den där debattartikeln som fick mig att under en löprunda bestämma mig för att skriva det du läser just nu? Kilometerna i spåren runt Kesberget var ett måste för att kyla ner hjärnan efter att ha läst hur partiledaren för ett av Sveriges största politiska partier försäkrade sin svans om att det inte finns något att oroa sig över, hans åsikter är fortfarande desamma som då han gick med i partiet. Han har inte glömt sina rötter, det görs fortfarande skillnad på människor. När min ilska över innebörden i artikeln började övergå i kamplust väcktes en tanke i mitt sinne: Skulle jag våga använda den här texten till att visa var jag står? Astrid Lindgrens ord i Bröderna Lejonhjärta om att man bara är en liten lort om man inte ibland gör saker man inte riktigt vågar, var vad som fick mig att samla mod och börja skriva.
Tommie Smith och John Carlos, Colin Kaepernick och de svenska fotbollsdamerna, tillsammans med många fler, är exempel på människor som valde att visa att de tror på det goda i människan, på det som har gjort oss till den här planetens mäktigaste varelser, nämligen empati, solidaritet och samarbetsförmåga. Visst, deras manifestationer må ha varit symboliska, men hellre symbolpolitik än ingen politik alls, säger jag. Genom att knäböja på gräsmattorna i Tokyo-OS stod de svenska fotbollsdamerna upp för något som borde vara, men uppenbarligen inte ens i Sverige idag är, självklart, nämligen tron på alla människors lika värde och rättigheter.
STEFAN CARLSSON
Födelseår: 1975.
Familj: Ja.
Bor: Vårgårda.
Klubbar i karriären: Larvs FK och Södra Härene IF.
Lokal favoritklubb: Södra Härene IF.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Styrelseuppdrag (sekreterare) i Södra Härene IF.
Legend