ANNONS:
ANNONS:

”I efterhand är det faktiskt ganska ballt”

Tove oren knyter i dag an till den succé som Vårgårdadomaren Bujar Durguti och Borgstena IF har gjort i avsnittet ur Gärdsgårdsserien..

Nu när min hemby gått och blivit en internetfluga passar väl inget bättre än att ta er läsare med till Borgstenas fina gröna matta där allt började. För er som ännu inte sett de gulgröna kanariefåglarna från landet, tillsammans med den otroligt sköne domaren Bujar in action, så rekommenderar jag starkt att ta er en titt på Gärdsgårdsserien! Jag kan nästan lova att det kommer bjuda på ett par härliga skratt. Det finns inslag med allt från rensningar farligt nära det egna krysset, till pungsparkar och ett riktigt gott tugg från domaren.

Men i ”Bôrst” finns det faktiskt också en hel det annat, även om det är svårt att tro. Vår kära anläggning ”Nosseborg” ligger fint belägen jämte en kohage, vilket har inneburit flera publik-råmningar och livrädda bollkallar. Trots allt är det en charmig idyll att ha kossorna där bakom planen, och om inte annat så är det motståndarnas chans att kontra med att det är koskit på planen när det inte gått deras väg. Det låter kanske som en dålig bortförklaring, men det har faktiskt hänt. Här är ett citat från Borås Tidning efter en match på Nosseborg:

Jag vaggades in tidigt i Borgstena IF tack vare mina föräldrar. Båda två var involverande och min mor spelade på den tiden själv i damlaget. Oräkneliga träningar lekte jag bredvid med allt och ingenting medan hon tränade. Bästa tiden på året var när vinbärsbuskarna hade fått bär och man kunde gå runt där och smaska. Efter ett par år vid sidan fick jag själv börja lira i ett knattelag och på den vägen är det.

När jag sedan själv blev tillräckligt gammal för att vara med i damlaget var det många av spelarna där som även var med när jag satt jämte och åt vinbär, vilket på nått sätt slöt cirkeln. Att det blev så berodde både på att jag själv gjorde damlagsdebut som ganska ung, samtidigt som det var ett så gött gäng att ingen ville sluta. Jag fick till och med göra ett par säsonger tillsammans med min käre mor. Något jag på den tiden tyckte var lite pinsamt, men såhär i efterhand faktiskt är ganska ballt.

Jag har med andra ord tillbringat mycket tid på Nosseborg under min uppväxt, och med det också mött en hel del härligt folk. En av dem är Peo, som man också får ett par sköna glimtar av i Gärdsgårdsserien. Han har alltid varit definitionen av fotboll i Borgstena. Har man en fråga, jo då är det Peo som har svaret. För ett par år sedan drabbades han av sjukdomen ALS. Men det stoppar inte honom från att stötta i vått och torrt, även om han själv är medveten om att laget inte är så värst bra. Där har vi en förebild och föreningsmänniska om någon, och en sak är säker, lyckas man bli hälften av den människa Peo är, då kan man vara nöjd.

Ni märker ju att jag gjort mitt allra bästa för att sälja in Borgstena hos er alla, men om det mot förmodan är någon som fortfarande är tveksam: hör av er!

Ni har en stående inbjudan på kaffe med dopp och en guidad tur i byn.

FAKTA TOVE LORÈN
Födelseår: 1998.
Familj: Sambo, mor, far och bror.
Bor: Borås.
Klubbar i karriären: Borgstena IF, Bergdalens IK, Alingsås FC.
Lokal favoritklubb: AFC.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Spelare i Alingsås FC.

1 svar på ””I efterhand är det faktiskt ganska ballt””

  1. Fantastisk text, Tove!
    Den gick rätt in i hjärtat, precis som kärleken till mångfaldige fotbollsresekompisen Peo P (gästspelade hos honom och familjen hemma i Pobo förra torsdagen, skrattet och minnet alltjämt fullt i behåll hos ”Börst-legenden”, WOW!) och till domare som vågar/kan ha glimten i ögat oavsett sport och nivå!

    Svara

Lämna en kommentar