ANNONS:
ANNONS:

"Inte mycket som slår känslan att tillhöra ett lag"

Sista person ut av Gästskribenterna är Jessica Pettersson. Hon skriver även lite till vardags här på sidan, men under den här punkten får hon chansen att dela med sig av sina tankar på ett mer personligt sätt. 

Vinjett_JP

Det är säkert tredje gången orden kommer ur min mun och jag meddelar att efter inomhussäsongen ”lägger jag skorna på hyllan”. Likaså var det förra säsongen och skorna låg där under nästan hela försäsongen, de åkte inte på förrän i slutet av april efter en förfrågan om jag inte kunde ställa upp och spela med u-laget. Då tvekade jag knappt, informerade om att min träningsnärvaro inte skulle vara på topp men såklart skulle jag ställa upp och spela.

Tidigt i höstas insåg jag dock att det inte håller längre, jag har inte den tiden som jag borde lägga som spelare. För jag är ändå av den sort som anser att man som lagidrottare ska delta vid alla träningar, aktiviteter och matcher, om man så följer matchen från läktaren. Denna gång blev det därför ett mer principfast beslut och när den nya tränarkonstallationen presenterades informerade jag dem om att jag inte skulle finnas med i spelartruppen nästa säsong. Inget chockbesked kanske med tanke på min träningsnärvaro den gångna säsongen eller det faktum att jag aldrig någonsin varit en sån där ”viktig fotbollsspelare”. Det första jag då fick höra var att jag minsann inte fick lämna helt, utan skulle finnas med kring laget eftersom jag bidrog med positivitet. De orden sammanfattar väl lite den roll jag haft de senaste åren. Jag har kommit och gått under säsongerna, haft andra åtaganden som jag prioriterat före men hela tiden varit öppen och ärlig med det. Därför blev jag nog en sådan spelare, som inte bidrar på fotbollsplanen – men däremot i omklädningsrummet och runt omkring.

När jag för tre år sedan kom hem från ett träningsläger slängde jag ihop några rader om hur de påverkat mig. Fotbollsmässigt minns jag inte så mycket av helgen, men det var andra saker som satte sig fast i huvudet på mig..

”Det slog mig när vi satt på bussen, tjugotvå tjejer och ett gäng ledare, att vi alla är ganska olika. Visst, några av mina närmaste vänner satt på platserna runt omkring, men några säten längre bort satt de människor jag kanske aldrig skulle umgås med annars. Vi delar ett gemensamt intresse, som för oss närmare än vi anar. När vi drar på oss blåstället och kliver ut på gräset, då kämpar vi alla tillsammans. Där ute spelar det ingen roll vilken hårfärg du har, vilken musik du lyssnar på. Det spelar ingen roll hur du bor eller om du inte klarade gymnasiet. Din bakgrund och dina framtidsplaner har ingen betydelse. Vi bär alla likadana kläder, vi har klubbmärket på vänster bröst och våra skor har dubbar under sulorna.

Helgen gick snabbare än tåget. Träningar, aktiviteter och måltider avlöste varandra. Skratten ekade konstant och de stackars gästerna som försökte koppla av i poolen fick se upp för kanonkulor. Vi invaderade spa-området, men vi gjorde det tillsammans. Vi blandade oss med varandra, pratade om saker som föll oss in. Berättade hemligheter och skrattade ännu mer. Det var tre fantastiska dagar. När bussen rullade hemåt flög tanken åter i mitt huvud. Vilket härligt gäng människor. Efter helgen hade några bytt plats på bussen, lärt känna några andra lite bättre och diskuterade livet med varandra. Tack Ronneby för detta.”

Och tack fotbollen, och främst Alingsås KIK, för alla fantastiska människor jag fått i mitt liv tack vare er. Människor jag numera inte vill vara utan, och visst är det väl därför som jag inte kan släppa fotbollen eller egentligen, sammanhållningen och lagkänslan.

För jag anser att det inte är mycket som slår känslan av att tillhöra ett lag. En stor blandning människor från alla olika håll, med olika ålder och bakgrund, som alla har en sak gemensamt. Passionen för den där runda bollen, gräset med vita linjer och ramar med nät dit målet är att bollen ska hamna. Kärleken till fotbollen helt enkelt. I laget träffas man ett par gånger i veckan, kanske käkar ihop, byter om och tjötar i omklädningsrummet, firar när man vinner och deppar när man förlorar. Otroligt mycket känslor som man inte riktigt reflekterar över, de liksom tillhör idrotten. Att man då får dela alla dessa känslor tillsammans gör det hela betydligt mycket härligare, tycker jag.

Nu har mitt lag, jag anser fortfarande att det är mitt även om jag inte är aktiv själv, varit igång och tränat lite drygt tre veckor och jag har varit nere vid några tillfällen. Sagt hej, bytt några ord och bara känt in stämningen. Lagandan. Kärleken som finns där. Troligen kommer det fortsätta såhär när tiden finns, att jag svänger förbi träningen för att bara vara där. På matcherna befinner jag mig givetvis på läktaren men kommer likt tidigare år säkerligen åka ner till samlingen bara för att ”vara med”.

För sån är jag. Jag älskar laget och allt vad ett lag kan bidra med.

 

Fakta Jessica Pettersson
Ålder: 25.
Bor: Alingsås.
Familj: Mamma, pappa och lillasyster.
Klubbar i karriären: Alingsås KIK.
Lokal favoritklubb: Alingsås KIK.
Nuvarande roll i den lokala fotbollen: Ledare för F04 och webbansvarig i Alingsås KIK.

2 svar på ”"Inte mycket som slår känslan att tillhöra ett lag"”

  1. Du har talang när det gäller detta med att skriva JP, det har jag alltid sagt att du skall absolut jobba som journalist med inriktning på sport för det är ditt stora intresse och du är mycket kunnig inom…Claes Svensson, här har du en oslipad diaman och ta nu chanse, annars tar någon annan henne under sina vingar.

    Svara

Lämna ett svar till Hanna Källberg Avbryt svar